- Det lilla Natolandet
På en pressträff i Washington den 10 juli redovisade statsminister Ulf Kristersson sin uppfattning om Sveriges position i Nato enligt vad TT rapporterade:
”Vi är inte ett litet Natoland utan ett stort Natoland”, säger han.
Han torde vara ensam om den uppfattningen. Den vinner inte heller stöd av att det ser ut som om Sverige skulle underställas olika kommandon inom Nato, varvid Gotland skulle bli underordnat Brunssum och resten av Sverige underställt Norfolk. En sådan splittring ligger kanske i Natos intresse, där man har att kompromissa mellan stridiga intressen som drar militär kraft åt olika håll. Att Gotland skulle bli en från resten av Sverige lösryckt pusselbit i Natos övergripande planer för att få ihop det hela, ligger inte i Sveriges intresse. Även om vi är medlem av Nato ska Sverige ta fram en nationell plan som visar hur landet enligt egen uppfattning ska försvaras. Det försvåras om landet är underställt olika kommandon. Vilket värde den nationella planen får är dock högst osäker och beroende av den egna statsledningens vilja att hävda den i ett Nato sammanhang. Vad som hittills framkommit är illavarslande.
Varthän Kristerssons dillerier om Sverige som ”ett stort Natoland” är tänkt att föra oss indikeras av hans uttalanden i övrigt i anslutning till toppmötet (Sveriges Radio 11 juli), där han beskrev Kinas agerande som en ”djup provokation” och på frågan om sanktioner svarade att ”vi kommer i alla fall närmare en situation där EU borde agera kraftfullare mot Kina.”
Ledaren för ett mycket ”litet Natoland” som Sverige bör avhålla sig från att bli en megafon för ena sidan i en konfrontation mellan verkliga stormakter där motsättningarna och skärningspunkterna dem emellan kommer att ha bestämmande strategiskt inflytande på händelserna i världen framgent och där vårt inflytande är försumbart och där vi därför bör manövrera för att hålla distans och framförallt inte hänge oss åt opåkallad ”aktivism” av värsta slag.
- Indien och Kina i FN
Den 26 april förra året röstade stormakterna Indien och Kina för en resolution som antogs av FN:s generalförsamling. Resolutionen handlade inte primärt om Ukraina. Men i inledningen anges att Europa nu möter utmaningar som en följd av ”the aggression by the Russian Federation against Ukraine”. Detta är ett tydligt ställningstagande.
I andra fall som behandlats i generalförsamlingen och direkt handlat om Ukraina har både Indien och Kina lagt ner sina röster. När Ukraina varit uppe i FN:s säkerhetsråd har Indien och Kina genomgående lagt ner sina röster (utom i ett fall som gällde en obetydlig procedurfråga). Ryssland har ensamt fått lägga in vetot.
Indien och Kina intar en neutral hållning till kriget i Ukraina. Båda staterna driver konsekvent linjen att alla ansträngningar måste göras för att få slut på kriget. För detta krävs enligt Indien och Kina en direkt fredlig dialog mellan parterna. Sanktioner är enligt deras inställning inte vägen framåt.
Båda länderna är partners med Ryssland och har en mycket omfattande handel med landet.
- Modi i möte med Putin i juli
Indiens premiärminister Modi besökte Moskva den 8 och 9 juli, parallellt med att Natos möte i Washington inleddes. Ryssland förblir en viktig strategisk partner till Indien. Modi balanserar sig fram för att undgå ett för starkt beroende av väst och en av väst dominerad global ordning, samtidigt som Indien även vill motverka att Ryssland blir för starkt beroende av Kina. Indien köper numera enorma mängder rysk olja. De två statsledarna enades om målsättningen att från en årlig ömsesidig handel om för närvarande 66 miljarder dollar nå 100 miljarder dollar framåt 2030. En ny fartygsled via Arktis diskuterades, liksom en annan mellan Vladivostok och Chennai. Modi talade om Ryssland som en vän i alla väder och en pålitlig allierad.
I kommunikén från mötet framhålls att det militära och militärtekniska samarbetet har varit pelaren i det speciella och privilegierade partnerskapet mellan länderna.
Som Modi påpekade för Putin vid ett tidigare möte är emellertid denna vår samtid ”not the era for war”. Även Kinas president Xi Jinping har tydliggjort ”questions” och ”concerns” över kriget.
- Xi Jinping i möte med Vladimir Putin i maj
Den 16 maj hade Vladimir Putin och Xi Jinping ett möte där de bland mycket annat bekräftade ländernas strategiska partnerskap (men ingen allians).
Kina har också ett omfattande militärt samarbete med Ryssland som bland annat omfattar gemensamma övningar.
Som Carl Bildt påpekade på sin sajt häromdagen bör det noteras att det förvisso är den ryska exporten av olja som håller uppe den ryska ekonomin och därmed finansierar kriget men av exporten går omkring 80 procent av denna till Kina och Indien med liten skillnad mellan de två. Den indiska importen av olja från Ryssland har mer än tiodubblats sedan kriget inleddes.
Bildt påpekade också att ser man till de nytillverkade kryssningsrobotar som anfaller Ukraina visar det sig att nyckelkomponenterna fortfarande till större delen kommer från USA och att den väg de tar in i Ryssland sannolikt har varit komplicerad.
Vart Kina går i framtiden vet vi inte. Kina är en stormakt och ser till sina intressen. Landet rustar kraftigt upp sin militära styrka. Kina har olösta konflikter med sina grannar om öar i Sydkinesiska sjön och olösta gränsdragningsfrågor med Indien. Kina har en flottbas i Djibouti och har nyligen genomfört militärövningar i Belarus. Inget av det kan dock vara skäl för att Sverige går med i ett av USA lett korståg mot landet.
- Natos deklaration från mötet i Washington den 10 juli
I Natos deklaration från mötet i Washington den 10 juli trappas den aggressiva retoriken mot Kina upp till en ny nivå. USA med president Joe Bidén i spetsen ser det antagligen som en framgång. Men det blir inte mycket mer än retorik. Och den imponerar inte, präglad som den är av USA:s dubbla standards. Kina anklagas för att ägna sig åt aktiviteter som USA själv sätter i system när det passar.
Det heter i deklarationen att Kina utmanar Natos intressen, säkerhet och värden. Sådana svepande och allmänt hållna påståenden kan Kina lätt vända på och hävda att USA hotar Kinas intressen, säkerhet och värden.
Det sägs att Kinas försök att underminera och omforma den regelbaserade internationella ordningen är skäl till djup oro. Vad Nato avser med denna ordning är oklart. Om därmed avses FN-stadgan och dess våldsförbud kan man bara konstatera att en ledande Natostat som USA under decennier agerat för att underminera och omforma förbudet. Kina har i huvudsak hållit fast vid förbudet, men bör skarpt kritiseras för att man inte lade in sitt veto mot en resolution i FN:s säkerhetsråd som öppnade för att väst kunde bomba sönder och förstöra Libyen. När det gäller Ukraina har Kina i likhet med Indien och den globala södern i övrigt politiskt sett detta krig som en länk i konfrontationen mellan stormakterna USA och Ryssland där inringningen av Ryssland bidragit till upptrappningen och Ukraina klämts emellan de storpolitiska strategierna och stridiga inflytelsesfärerna.
Nato påstår att Kina har blivit en “decisive enabler” av Rysslands krig mot Ukraina. Påståendet hänger i luften och framstår som ogrundat. Inget har framkommit som talar för att Kina givit något som helst sorts klartecken för det ryska aggressionskriget.
Kina har i likhet med bland andra Indien förklarat sig inta en neutral ställning i kriget mellan Ukraina och Ryssland. Ingenting hindrar Kina eller Indien från att fortsätta att göra affärer med och importera från eller exportera till Ryssland. Nato påstår inte ens att Kina exporterar vapen till Ryssland. Kina liksom Indien verkar för att få slut på stridigheterna och uppnå en fredlig uppgörelse.
Hotet som indikeras i deklarationen går ut på att Kina inte kan ”enable” det största nutida europeiska kriget utan att ”negatively impacting its interests and reputation.” Varför det hotet samtidigt inte riktas mot till exempel Indien kan läsaren av dessa rader fundera över? Men det ingår i ett geopolitiskt manövrerade där USA drivit Ryssland in i Kinas famn och där USA strävar efter att försöka omfamna ett självständigt Indien eller i vart fall distansera landet gentemot Ryssland och Kina. Det är fråga om ett geopolitiskt manövrerade där Indien, Kina, Ryssland och USA söker efter maximala positioner i det egna nationella intressets bestämmande perspektiv.
Deklarationen nämner Kina i samband med konflikter rörande cyberspace, rymden och kärnvapen. Även samarbetet med Australien, Japan, Nya Zeeland och Sydkorea nämns.
Sverige har som medlem i Nato samtyckt till detta dokument. Som ”ett litet Natoland” har det, oavsett Ulf Kristersson dillerier, antagligen varit svårt att stå emot den press som utövats från framförallt USA:s sida. För svensk del har tendensen närmast varit att deklarationen inte går långt nog i konfrontationen med Kina. Inom Nato och EU föreligger tydliga motsättningar om hur långt Nato och EU bör gå på den av USA anslagna vägen.
- En svensk säkerhetspolitisk strategi som är inställsam, flytande och i avsaknad av nationellt självbevarande som kärna
Den av regeringen nyligen (5 juli) antagna Sveriges nationella säkerhetsstrategi är ett dokument av föga värde. Det är inställsamt, flytande, spretig och i avsaknad av nationellt självbevarande som kärna. Det kan inte och kommer inte att vara till vägledning för att säkra Sveriges suveränitet. Men det kan definitivt leda vilse.
Av strategin framgår att Sverige i DCA-avtalets anda ska tillhöra kretsen av USA:s ”likasinnade” i ett läge där motsättningen mellan Kina och USA skärps ideologiskt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Det är ingen förnuftig svensk politik. Hur denna motsättning kommer att utvecklas vet vi inte. Den riskerar att leda till allvarliga konfrontationer på flera frontavsnitt. Det vi med säkerhet vet är att Sverige har minimala möjligheter att inverka på de löpande kontroverser mellan de två stormakterna som är att vänta. Det ligger i farans riktning att stridigheterna dem emellan kommer att få en allt tydligare antagonistisk prägel. Detta är en fullt möjlig men alls inte på förhand given utveckling. Vilken politik USA kommer att driva står inte helt klart. Ej heller hur Kina kommer att svara på den. USA samlar för en upptrappande offensiv mot Kina. Det ligger inte i Sveriges intresse att bli indraget i den offensiven. Stormakter har inga vänner. Sverige bör inte invaggas i tron att vi kan lita på en stormakt (annat än om intressena för stunden skulle överensstämma under en konkret och specifik fas). Tillit är inget att bygga på i en sådan här kontext. Det är för de oskuldsfulla.
Sverige har i detta sammanhang naturligtvis inget att bidra med i form av militär styrka. Den roll som tilldelas oss och uppmuntras ligger på det ideologiska planet. USA söker legitimitet för sin politik. Då skadar det inte att Sverige bidrar till att legitimera den amerikanska linjen.
Enligt strategin följer av motsättningen mellan Kina och USA (och dess likasinnade) ”att säkerheten i vår euroatlantiska region blir allt närmare sammankopplad med den i Stillahavsområdet och området kring Indiska oceanen.” Detta är inte korrekt. Det är ingen som helst given utveckling, och ingen som Sverige har anledning att låta sig dras in i men som vi enligt strategin lättvindigt ”köper”.
Enligt strategin gäller att:
”Sverige behöver upprätthålla dialog och handel med Kina, samt samarbete på områden där det är lämpligt och förenligt med vår nationella säkerhet. För att stärka vår ekonomiska säkerhet och motståndskraft behöver vi samtidigt reducera risker och sårbara beroenden i förhållande till Kina. Det är också viktigt att stärka vår kunskap om Kina. Sveriges relation till Kina ska vara förankrad i en europeisk strategi med nära transatlantisk samverkan.”
Detta är inte mycket till egen, självständig nationell strategi. Kina utgör inget hot mot Sverige utan är ett till oss vänskapligt sinnat land, som vi har all anledning att ha normala förbindelser med. I förbindelserna med stormakter finns det alltid säkerhetspolitiska faktorer att beakta. Det gäller såväl Kina som USA. När det gäller USA bör man hålla i minnet den så kallade NSA-affären (se nedan) som upprörde dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist men sedan tystades ner. Att Sverige inte kan undkomma EU:s strategiska överväganden när det gäller Kina har vi att leva med men USA:s korstågspolitik bör vi distansera oss från.
Läs om NSA-affären här:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kallor-till-dr-usa-bedrev-spionage-mot-saab-med-hjalp-av-danska-underattelsetjansten