Arktis har sedan kalla krigets slut varit ett lågspänningsområde då varken Ryssland eller USA haft intresse att konfrontera varandra där. För Nato var policyn också att hålla en låg profil i regionen och inte utmana med offensiva övningar.
Arktiska rådet där alla stater på nordkalotten ingick var ett forum för civil samverkan kring frågor som miljö, sjöräddning, ekonomisk utveckling och samfärdsel.
Nu är situationen helt förändrad. Sedan nästan tio år tillbaka pågår en upprustning på båda sidor, och Ryssland och USA står beväpnade och beredda till konfrontation mot varandra.
Bakgrunden är den allmänt ökade spänningen i Europa efter Rysslands annektering av Krim 2014 och det därpå följande först lågintensiva kriget i östra Ukraina som emellertid nu efter den olagliga ryska interventionen i Ukraina blivit ett fullskalekrig. Bidragande till spänningen är också Natos destabiliserande utvidgning med nya medlemsstater fram till Rysslands gräns.
Därtill kommer Arktis ökande betydelse i framtiden som en inte minst effektiv transportled över nordostpassagen som möjliggjorts av den globala uppvärmningen.
Ryssland har sina baser för atomdrivna kärnvapenbestyckade ubåtar på Kolahalvön endast några tiotal mil från Natolandet Norge. USA har återupprustat sin Second Fleet med bas i Norfolk i Virginia för att kunna sättas in i Nordatlanten och Arktis. För USA är det viktigt att kunna blockera sjövägarna genom Barents hav och Norska havet för att hindra de ryska ubåtarna att ta sig ut i Nordatlanten. För Ryssland är det avgörande att inte kunna stoppas den vägen. Ryssland vill kunna utgångsgruppera sina kärnvapenbestyckade ubåtar i Nordatlanten vid en skarp konfrontation med USA.
Norge har haft en viktig roll i regionen och haft som policy att rusta nationellt både för att avhålla från anfall mot sitt territorium och på senare tid till och med för att avskräcka Ryssland, det vill säga kunna slå mot mål på ryskt territorium med sin nya flygplansflotta av amerikanska F-35 plan. Samtidigt har man hela tiden velat upprätthålla förbindelser med Ryssland på olika nivåer, diplomatiskt, ekonomiskt och genom civila kontakter över gränsen och undvika onödiga provokationer.
Nu har den politiken fått ett abrupt slut.
Arktiska rådet där Ryssland och sju ytterligare stater, USA, Kanada, Storbritannien, Norge, Sverige, Finland och Island, från början ingick kastade i mars i år ut Ryssland från rådet.
Kring Svalbard råder nu öppen motsättning mellan Norge och Ryssland, bland annat gäller det frågan om Ryssland skall få byta personal vid gruvor på ö-gruppen samt möjligheten för ryska charterföretag att flyga dit turister.
Ett stort steg i spänningsupptrappningen mellan USA och Ryssland kommer våren 2023, då det operativa ansvaret för Norges totala försvar överförs från Natos kommandocenter i Brunssum i Holland till det nya kommandocentret på amerikanska basen Norfolk.
Enligt den norske säkerhetsrådgivaren Einar Sørensen betyder det att operativa beslut om försvaret i NordNorge kommer att fattas av USA.
I ett slag blir då Nordkalotten ett av de säkerhetspolitiskt känsligaste och farligaste områdena i Europa. Världens två största kärnvapenmakter står där i harnesk mot varandra. Även Kina har visat ambitioner att närvara i Arktis på flera plan, militärt, politiskt och ekonomiskt. Allt detta gör att Arktis är på väg att bli en arena för stormakternas konfrontationer.
Einar Sørensen beskriver konsekvenserna för Norge: ”…landet står inför sin allvarligaste kris sedan Nato-medlemskapet 1949.”
Sørensen skriver vidare om USA:s senaste strategi för Arktis som offentliggjordes den 17 oktober och som skall gälla för tio år framåt. Huvudpunkterna är säkerhet, internationellt regelverk för Arktis, klimat och miljöfrågor samt bärkraftigt näringsliv. Han summerar: ”Dette betyr at de geopolitiske spenninger med full styrke ruller inn i Arktis med et USA mot Russland og Kina nettopp her, også militært.”
Genom USA:s beslut att ta över kommandot minskar Norges handlingsutrymme väsentligt. Med sina fyra permanenta baser i Norge (tre flygbaser och en örlogsbas), som beslutades av Stortinget i våras, befäster USA ytterligare sin dominans över Norge. Utvecklingen har väckt oro på många håll i Norge. Flera bedömare hävdar att USA:s militära närvaro inte är till för Norge utan för egna nationella intressen. Genom att nedrusta det egna territoriella försvaret har Norge hamnat i en situation där man är närmast prisgiven USA och tvingas ta konsekvenserna av stormaktens politik vare sig det gynnar Norge eller inte.
Arktis allt viktigare strategiska betydelse visades på Natos toppmöte i Madrid 29 juni i år då alliansen för första gången tog upp området i sitt strategiska koncept och beskrev Nordkalotten och Arktis som områden där Ryssland utgör ett ökande hot. Rysslands förmåga att hindra Natos militära transporter och möjligheten att navigera över Nordatlanten anges i konceptet som en strategisk utmaning för alliansen.
Även Sverige kan komma att dras in på ena sidan i det spänningsfältet, om vi fortsätter delta i offensiva militärövningar i norr. Sverige har under senare år deltagit i alla de tre genomförda storövningarna, Cold Response, Arctic Challenge Exercise och Trident Juncture, huvudsakligen med JAS-plan men även med trupp.
Dessa tre övningar beskrivs i den amerikanska Arktisstrategín från 2019 som särskilt viktiga för att USA med partners och allierade skall kunna bygga upp förmåga att avskräcka motståndaren, bekämpa ubåtar och genomföra träning i arktiskt klimat.
Frågan om fortsatt svensk militär närvaro i Arktis var tydligen uppe vid mötena med svenska regeringen och den amerikanske administrationen på våren 2022, före den svenska ansökan om Nato-medlemskap. Både statsministern och utrikesministern rapporterade vid hemkomsten att krav kommer att ställas på Sverige att militärt verka i östersjöområdet men också i Arktis. (se kommentar om Sverige och Arktis på den här sajten)
I ÖB:s konsekvensanalys av vad ett Nato-medlemskap skulle kräva av Sverige finns en skrivning om Arktis med:
”Med Finlands anslutning till Nato förlängs alliansens direkta gräns mot Ryssland och alliansen kommer närmare det strategiskt viktiga ryska basområdet på Kolahalvön. Svenskt territorium och Östersjön kommer att ha stor betydelse för alliansens försvar av Finland och de baltiska staterna. Det svenska inträdet i Nato förändrar också förutsättningarna för försvaret av Norge och angränsande hav samt kontrollen av sjöförbindelserna i Västerhavet och därmed även Österinsjöinloppen.” ( se vidare kommentar)
Det här är dock vaga besked och tyder inte på preciserade åtaganden i Arktis från svensk sida. Från svenskt politiskt håll har inget sagts om Arktis efter förra regeringens samtal i Washington i våras. Vi vet inte än om regeringen gick med på att utöka svensk militär närvaro ända till att omfatta också Arktis.
Så länge inget mer sagts från officiellt håll bör en svensk nationell försvarsopinion betrakta frågan som icke beslutad och kräva att Sverige avstår från att delta i militärövningar i området och därmed riskera bli del i ett farligt stormaktspel. Sverige bör verka för att Arktiska rådet åter inkluderar Ryssland så att det mellanstatliga civila samarbetet för regionen kan återupptas.
Den hotande konfrontationen mellan stormakterna i norr har litet att göra med intressesfärer i östra Europa, som av Nato-länderna där upplevs som ett hot mot deras nationella oberoende. I norr handlar det istället om en kraftmätning mellan världens två största kärnvapenmakter och i den frågan har Sverige allt intresse att inte bli indraget.
Vår politik måste vara att Arktis återgår till att bli ett lågspänningsområde och det gäller vare sig vi blir med i Nato eller ej.
Svenska JAS-plan över luftrummet i Arktis är ett hot mot vår säkerhet.