Det tre nordiska ländernas överbefälhavare framförde på Nato-mötet den 10 maj en önskan om att läggas under USA:s Nato-kommando i Norfolk (Virginia).
Särskilt Norge hade varit pådrivande för att de nordiska länderna tillsammans direkt skulle ledas av USA och att detta skulle säkra försvaret av hela Nordkalotten. USA visade sig dock vara emot. Man ville ha Norge under kommandot i Norfolk, men inte Sverige och Finland.
Befälhavaren för Natos europeiska styrkor, den amerikanske generalen Christopher G. Cavoli, fick uppdraget att säga nej. I stället skulle Finland och Sverige komma under Natos kommando i Brunssum i Holland.
De något märkliga turerna kring beslutet om placering av de nordiska länderna i Nato-strukturen har kommenterats av Arne Morten Grønningsæter, Norges representant vid diskussionerna i Norfolk om placeringen i kommandot.
Grønningsæter skriver i en artikel i Argument Agdur (4/8): ”Det var vi som presset på at den (Norfolk) også skulle ha ansvaret for ’High North’ og ’Arctic’ med tilstøtende områder og øyer.”
Förhoppningen hos de nordiska länderna var att USA skulle garantera säkerheten för dem i ett allt farligare område, där det sedan flera år pågår något som närmast liknar en kapprustning mellan USA och Ryssland.
De nordiska länderna, främst Norge, hade stora förväntningar på att bli del av Norfolk-kommandot:
”Fremskutte kommandoledd ble planlagt i Norden og tunge kommandoledd som II MEF (US Marines) og den amerikanske marines andre flåte (Atlanterhavskommandoen) skulle ha ansvaret for land, sjø og luft”, skriver Grønningsæter.
Han förklarar också varför USA sagt nej till att ta på sig detta i en Nato-struktur.
Nato hade sedan flera år tillbaka drivit operationer som Afghanistan, Libyen och Jugoslavien, medan det som skulle vara kärnuppgiften, kollektivt försvar, nästan glömts bort. En följd av detta var att Natos operationella kommandon saknade utpekade ansvarsområden. Brunssum, dit Finland och Sverige skulle läggas, täckte nästan hela Europa.
USA rustar sig långsiktigt för en kommande kraftmätning med Kina och vill ha så fria händer som möjligt att agera utifrån sina egna nationella intressen och kommer inte att låta sig bindas av Nato. Det betyder inte att Arktis är av mindre intresse för USA. Tvärtom är området strategiskt viktigt för att bevaka Rysslands kärnvapenbaser på Kolahalvön och för att i framtiden motverka Kinas roll. Detta har mindre med Nato och kollektivt försvar av medlemsländerna att göra. Däremot vill USA ha full kontroll över Norge och tillgång till baser där för att säkra sin egen arktiska strategi.
Avtalet med Norge förra året om fyra permanenta baser, där USA har vidsträckt suveränitet över basterritorierna, är ett tydligt exempel på den amerikanska politiken. Det handlar inte om Nato-baser utan är ett bilateralt avtal mellan de två länderna.
Den amerikanska inriktningen att säkra egna militära intressen utan att hindras av allianser visar sig i att man tecknat och tecknar bilaterala försvarssamarbetsavtal (DCA) med många fler länder än Norge.
Finland håller på att förhandla ett DCA med USA med motiveringen att man tvekar om Natos förmåga och villighet att ge militär hjälp.
Finska riksdagens försvarsutskott framhöll att landet genom militärt samarbete utanför Natos strukturer eftersträvar ett ”effektivare” genomförande av det gemensamma försvaret, att detta utgör ett ”alternativ”, om Natos verksamhet i konflikter ”av någon anledning fördröjs”, samt att sådana samarbeten möjliggör lösningar som skräddarsytts för intressena hos vissa stater ”utan den stelhet som oundvikligen präglar verksamheten i alliansens organisation”. Vi har Kommenterat detta tidigare på den här sajten.
DCA-avtalens innehåll kan delvis vara hemliga, men det norska avtalet rör övningsverksamhet, förhandslagring av krigsmateriel, status för amerikanska soldater i landet samt även permanenta baser.
När Sverige redan 2016 med USA förhandlade fram sitt första bilaterala avtal, som då benämndes ”avsiktsförklaring”, kände sig Finland, som var vår viktigaste militära partner, förbigånget och frågade vad avtalet egentligen handlade om. Lite skämtsamt men dock med ett underliggande allvar frågade sig den dåvarande finske försvarsministern Carl Haglund vid en debatt i Visby 2016 ”varför Sverige ska ligga med USA”.
Amerikanska marinkårens övningar med kustjägare i Stockholms skärgård genomförs nu för femte gången och baseras på avsiktsförklaringen från 2016.
Svenska regeringen förhandlar med USA om ett DCA vars innehåll inte för närvarande är närmare känt, men risken är stor att det kommer att följa det norska mönstret.
Norges starka beroende av USA och USA:s långtgående avtal om permanenta baser i landet visar faran för en småstat som rustat ned sitt försvar och inte förmått värna en egen självständig linje när det gäller säkerhets- och utrikespolitiken.
För Sverige är det centralt att vi värnar självbestämmanderätten och en egen säkerhets- och utrikespolitik kurs samt verkar för ett territorialförsvar baserat på allmän värnplikt. I annat fall riskerar vi att hamna i motsvarande situation som Norge; i en sorts vasallställning till en stormakt.