Trumps hot skiljersig från en tidigare amerikansk praxis som ofta varit mer dold eller indirekt, och från tidigare öppna interventioner, ofta i andra delar av världen, som gjorts i namn av säkerhet och självförsvar eller med mer eller mindre lyckade liberala förtecken och motiv. Det är dock också händelser om påminner om USA:s expansionistiska fas.
Dessa händelser signalerar ett potentiellt skifte i hur USA utövar makt utomlands, särskilt mot länder inom den transatlantiska länken, med mer öppen interventionism från både statliga och privata aktörer. Det är ett hot mot idén om ett sammanhängande rättssystem baserat på alla staters jämlikhet som grundläggande normerande princip, inte den starkes rätt och en indelning av intressesfärer. Vad som kanske håller på att ske är att en parallell syn på folkrätten på ett tydligare sätt än tidigare gör sig till känna här, det synsätt som fanns före FN:s grundande och som ibland kommer till uttryck när stater vill dominera eller till och med förstöra andra stater. Denna nygamla syn på folkrätten är mer tillåtande avseende krig, erövring och territoriell expansion och grundar sig på idéer om naturliga hierarkier och den starkes rätt. Men det finns i den folkrätt som utvecklats efter andra världskriget en rik vokabulär för att förstå och slå tillbaka mot dessa hot. En i sammanhanget viktig princip är förbudet att blanda sig i andra staters inre angelägenheter. Läs artikel