Robert Michael Gates var mellan 2006 och 2011 USA:s försvarsminister, det vill säga han tjänstgjorde för både president George W. Bush och president Barack Obama. Mellan 1991 och 1993 hade han varit CIA-chef. Gates har nu skrivit en intressant bok: Exercise of Power: American Failures, Successes, and a New Path Forward in the Post-Cold War World (Knopf 2020).
Gates är starkt kritisk till USA:s tidigare politik som gått ut på att infoga Ukraina och Georgien i Nato. Samtidigt är Ukrainas självständighet viktig för USA och Väst. Han är inte imponerad av USA:s (bristfälliga) diplomatiska ansträngningar.
Gates verkar mer bländad av det faktum att bara tre veckor efter det att den saudiske journalisten Jamal Khashoggi mördades, beslöt en saudisk fond att investera 10 miljarder US-dollar i Ryssland samtidigt som Ryssland skulle bygga en petrokemisk anläggning i Saudiarabien. Han noterar även att Ryssland vill ha en roll när det gäller att forma Libyens framtid och få en bit av dess oljeindustri. Gates finner det även remarkabelt att två av USA:s närmaste allierade, Israel och Turkiet, gjort pilgrimsfärder till Moskva och öppnat kanaler för militära operationer i Syrien.
”By 2019, Russia was the only major player in the Middle East in regular contact with all the key governments and groups: Iran, Saudi Arabia and the other Sunni Arab states, Israel, Turkey, the Kurds, the Palestinian Authority, Hamas, Hezbollah, and Syria.”
Vad gäller Afrika noterar Gates att i oktober 2019 medverkade fyrtiotre av femtiofyra afrikanska stater vid Russio-Africa summit i Sochi.
Rysslands annektering av Krim och invasionen i östra Ukraina måste, enligt Gates, förstås mot bakgrund av att Putin var övertygad om att USA önskade regime change inte bara i Rysslands periferi utan även i Ryssland.
Gates finner det märkligt att den amerikanska administrationen inte förstod att Putin från början såg att vad som utspelade sig i Kiev var en tydlig “U.S.-Russian proxy fight”.
Likaså är Gates överraskad av den begränsande roll diplomati och politik spelade under 2014–15 av ledarna ”of the free world”. Han noterar dock att Frankrike och Tyskland motsatte sig beväpning av Ukraina.
”Absent a threat to American vital interests, we should avoid intervening with U.S. military forces in places where another power has overwhelming advantages in proximity, numbers, and logistics, and cares a lot more about prevailing than we do.” Att folkrätt spelar en underordnad roll för Gates är dock klart. Hans motstånd mot Responsibility to Protect vilar inte på det faktum att en intervention måste föregås av ett beslut i FN:s säkerhetsråd, utanpå att ”[s]uch rhetoric is usually hollow and leads to no useful end”.
Gates visar att militära interventioner är riskabla: “Nearly every time, they end up lasting longer and being bloodier, more costly, messier, and more controversial than anticipated.”
Som försvarsminister deltog Gates i beslut om interventioner i både Georgien och Libyen. Han lyckades förhindra ett militärt ingripande i Georgien, men inte i Libyen, där han och bland andra nuvarande presidentkandidaten Joe Biden röstade emot. Men utrikesministern Hillary Clinton fick med sig president Obama på en intervention, något Obama senare kom att ångra enligt Gates.
Gates noterar att USA inte konfronterade Ryssland vad gäller Georgien och Ukraina, vilket han finner ha varit en klok politik. Han är dock tveksam till USA:s politik i Syrien: ”Had I been secretary of defense, I would have opposed outright military intervention in Syria, as I did with respect to Libya. […] I would have counseled against a presidential ‘red line’ and against telling Assad he had to leave when the declaration was purely for effect.”
I kap 12 behandlar Gates USA:s förhållande till Kina. Han noterar att Kinas ekonomi är sex gånger större än Rysslands. Samtidigt är relationerna mellan Kina och Ryssland bättre än på länge. Det i Väst alltmer pestsmittade kinesiska företaget Huawei kommer att bygga Rysslands 5G nätverk.
Gates är optimist och tror att “the U.S.-Chinese relationship can be a peaceful competition and include cooperation in areas of mutual interest .[…] The most likely future is one of long-term competition and rivalry, waged primarily through nonmilitary instruments of
national power.” Samtidigt medger han att Kina har en “long-range strategy for waging […] competition. […] The United States does not.”
Avslutningsvis ser Gates det inte vara ”the role of the American military to try to shape the future of other countries”.
För det fall Joe Biden vinner det amerikanska presidentvalet, vore det nog klokt att ge Robert Gates en roll i den förres administration.