I en rad avseenden domineras alliansen närmast totalt av USA. Andra medlemsländer har legat lågt inför grova felsteg i den amerikanska utrikespolitiken. Natomedlemmar i Europa har uppmuntrats att medverka i allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.
Natos bärande syfte beskrivs i artikel 5 i alliansens stadga. Den säger att om någon av de numera trettio medlemsländerna utsätts för ett militärt angrepp så ska detta uppfattas som ett angrepp också mot alla de övriga 29 staterna.
Men det betyder inte säkert att dessa stater kommer att ingripa. Deras reaktioner får avgöras av de enskilda medlemsländerna själva. Den så kallade garantin är alltså inte absolut. Det är underförstått att agerande eller inte blir vad USA beslutar.
Artikel 5 har bara tillämpats en gång i alliansens historia. Då var det USA som självt sökte stöd från de andra medlemsländerna. Det handlade om det då inledda kriget mot terrorismen efter Nine Eleven. […]
Det var USA som bestämde vad som skulle göras, andra länder förväntades serva det amerikanska upplägget. Det gällde också infångandet av misstänkte personer som skulle fraktas till det amerikanska fånglägret i Guantanamo. […]
Detta var alltså vad som delvis hände den enda gång artikel 5 ställts på prov. Det förloppet reste frågor som alltjämt är relevanta – också i den pågående svenska debatten:
En av frågorna handlar om effekten av den långtgående dominansen av USA inom Nato.
Det har uppenbarligen gjort att europeiska länder helt eller delvis upplevt sig bundna av den amerikanska utrikespolitiken som i vissa fall präglats av svåra misstag, som till exempel kriget i Afghanistan. Den motvikt som Europa skulle ha kunnat prestera har varit påtagligt reducerad. Läs artikel