Det nya säkerhetsläget i Europa efter Trumps uppgörelse med Putin har ställt det mesta på ända och startat möten och diskussioner mellan Natos medlemsländer om vad som skulle kunna ersätta Nato.
Den svenska regeringen försöker att utåt hålla god min och hävdar att den transatlantiska länken visserligen är skadad men måste värnas och att Sverige fortsatt stöder sig på den.
Internt mellan länderna pågår emellertid andra diskussioner som rör nya allianser.
För Sveriges del har det föreslagits ytterligare förstärkning av det militära samarbetet med Finland där vi redan har en överenskommelse som öppnar för militärt stöd vid kränkningar.
De nordiska ländernas lösa militära samarbetsorganisation, Nordefco, har från olika håll framförts som en grund för att bygga ut ett fastare nordiskt försvarsförbund.
Olika bilaterala samarbeten som det nyligen överenskomna mellan Danmark och Norge är också uppe på bordet.
Macron, Starmer och Merz har påbörjat en diskussion som möjligen kan leda vidare till någon form av militärallians. Som ersättning för USA:s kärnvapenparaply har nämnts att Frankrike och Storbritannien kan ersätta USA med sina kärnvapenarsenaler.
Från EU har signaler kommit om nödvändigheten att bilda en EU-armé.
I den här turbulenta situationen gäller det för en småstat som Sverige att inte på lösa grunder dras med i stormaktsstyrda nya alliansprojekt där säkerhetsgarantier av värde knappast kan ges och där svenska intressen hamnar i skymundan.
För Sveriges del är läget särskilt ömtåligt då vi inte kan backa upp vår position med en stark militärmakt.
Sverige saknar territorialförsvar och enligt Försvarsmaktens ledning har vi i stort sett endast hemvärn då de knappa markförbanden (främst våra två brigader) skall öronmärkas för insatser utanför våra gränser i östra Finland och i Baltikum.
Försvarsberedningen har angett att i framtiden skall territorialförsvaret förutom hemvärn också bestå av något som kallas ”territorialförband”. Dessa finns dock inte idag och det är ovisst om och när sådana förband skulle finnas i verkligheten.
Arméchefen Jonny Lindfors klarsynta varning att utan territorialförsvar blir Sverige ”ett strategiskt tomrum” gäller.
Utan eget territorialförsvar blir Sverige lätt ett rö för vinden då starkare makter i framtiden kommer att forma Europas försvar.
Det måste i alla lägen vara vårt intresse att bevara självbestämmanderätten och att inte teckna bindande avtal som låser oss till militära insatser för andra stater.
Svensk säkerhet och beslut om militära insatser i andra länder måste avgöras av riksdagen.
Om Sverige skulle gå med i någon ny allians måste man vara klar över att säkerheten inte kommer att vara garanterad även om det skulle stå så i ett avtal. Vi måste resonera som finnarna och inse att ytterst finns inga andra som försvarar landet än de egna styrkorna.
Det är värt att citera ur en FOI-rapport om erfarenheterna från Ukrainakriget och betydelsen av territorialförsvar:
”Om det är något som kriget i Ukraina med tydlighet har visat hos båda stridande parter, så är det vikten av infanteriförband, både under offensiv och defensiv strid. Drönare och telekrigsförmåga har förvisso både förnyat och komplicerat slagfältsdynamiken, men utan den stridande soldaten på marken, denna basala beståndsdel, är det helt enkelt omöjligt att överhuvudtaget föra striden i önskvärd riktning. Utan trupp på marken kan inte heller terräng hållas, något som i förlängningen förhindrar framtida potentiella avancemang.”
Och om behovet av värnpliktiga klargör man i rapporten:
”Att ha en stabil rekryteringsbas till infanteriförbanden, denna på slagfältet särskilt utsatta grupp, kommer att vara avgörande, även långt före själva striden. Detta kommer inte att vara en helt enkel, men väl så nödvändig uppgift.”
Sverige behöver återupprätta den allmänna värnplikten för att vi skall får ett territorialförsvar för hela landet. Detta måste vara grunden. Ett eventuellt deltagande i nya allianser är i det sammanhanget en komplex fråga av sekundär betydelse som kräver grundlig analys och noggrant övervägande.
Verksamhet inom ramarna för DCA-avtalet bör skjutas upp eller åtminstone hållas på så låg nivå som möjligt. När det gäller Nato bör alla engagemang som sträcker sig utanför det egna landets gränser avvecklas snarast möjligt och inga nya åtaganden göras. I Natos förmågeplanering måste linjen vara att inte tillhandahålla resurser annat än för det egna landets försvar.