Den 17 mars 2011 (det vill säga för 10 år sedan) antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973, som öppnade för angreppet på Libyen.
Nato inledde interventionen redan samma dag som resolutionen antogs. Sverige anslöt sig till angreppet genom ett rekordsnabbt beslut i riksdagen den 1 april bara tre dagar efter att propositionen lagts fram. Svenska JAS-plan kom att spela en viktig roll i kriget genom att svara för omkring hälften av alla spaningsuppdrag som ledde Natos bombflyg.
Resolutionen innehöll den centrala skrivningen att de intervenerande fick mandat att ”vidta alla nödvändiga åtgärder […] för att skydda civila och civilt befolkade områden som står under hot om attack i Libyen, inklusive Benghazi, men med uteslutande av en utländsk ockupationsstyrka i någon form och på någon del av Libyens territorium”. Vidare beslutade rådet att upprätta en flygförbudszon ”som hjälp att skydda civila”.
Redan första dagen av bombningarna bröt Nato-alliansen mot FN-mandatet genom att koncentrera angreppen mot den libyska regeringens styrkor, vilket i förlängningen resulterade i att Kaddafi dödades och den libyska regeringen störtades.
Västmakternas ledare hade redan före kriget deklarerat att Libyens president måste avgå, medan de övriga stormakterna i Säkerhetsrådet var avvaktande och tvekade om att stödja ett militärt angrepp. Fem tunga medlemmar i säkerhetsrådet, Kina, Indien, Ryssland, Brasilien och Tyskland valde att lägga ned sina röster, när beslut fattades om resolution 1973. Kina, Indien, Brasilien och Ryssland har därefter kritiserat resolutionen och hur den verkställdes. Arabförbundet gjorde ett uttalande till stöd för resolutionen, men det modifierades snabbt av förbundets ordförande, som uttalade att man inte stödde det ”omfattande bombkrig som nu pågår”.
Både Ryssland och Indien angrep senare västmakterna för att ha fört Säkerhetsrådet bakom ljuset med falsk information om att ett folkmord varit omedelbart förestående och med en försäkran om att interventionen inte syftade till att störta den libyska regeringen.
I svenska riksdagen var alla partier utom Sverigedemokraterna för att skicka JAS-plan. Viss tvekan fanns inledningsvis hos Carl Bildt som då var utrikesminister, medan Miljöpartiet och Vänsterpartiet aktivt pläderade för deltagande i Nato-koalitionen; också folkpartister och kristdemokrater var pådrivande. Vänsterpartiet gjorde dock reservationen att man stödde insatsen så länge den höll sig inom ramen för Säkerhetsrådets resolution. Håkan Juholt, som då var ledare för Socialdemokraterna, var inte entusiastisk för en svensk medverkan, men SSU tryckte på för att skicka planen och Juholt gick med på det dock med förbehållet att de endast fick delta i spaningsuppdrag och inte bomba.
Bombkriget ledde till att Libyen störtades ned i kaos och inbördeskrig och utlöste flyktingströmmar söderut. Konflikten i Sahelområdet idag har delvis sitt ursprung i den utländska interventionen i Libyen.
Det har i efterhand stått klart för allt fler stater att man dragits med i ett krig på falska premisser, och krav på utredningar för att klarlägga sanningen har rest. I Storbritannien tillsattes en kommission med deltagare från partierna i parlamentet. Rapporten klarlade att interventionen drevs fram av Frankrike med stöd av Storbritannien (efter att beslut redan tagits av Frankrike) och med USA som en tredje anslutande part.
Den brittiska regeringen hade inte kunnat styrka påståendena om massiva övergrepp från Kadaffis sida mot civilbefolkningen, och utan en klar strategi gled brittiska regeringen över från att medverka i vad som i resolution 1973 framställdes som en humanitär intervention till att militärt framtvinga ett regimskifte.
Av rapporten (2016) framgår att Nato-koalitionen, och därmed Storbritannien, bröt mot FN-resolutionen på samtliga punkter: flygattackerna riktades mot den libyska regeringen med följd att Kadaffi mördades och regeringen störtades, markstyrkor sattes in av Storbritannien, Frankrike, Qatar, Turkiet och Förenade Arabemiraten, och vapenembargot kringgicks genom insmuggling av vapen till rebellerna. (Rapporten har kommenterats på den här sajten).
I Norge tillsatte regeringen en kommission på begäran av Stortinget för att utreda landets deltagande med bombplan.
Totalt fälldes 588 bomber av norska stridsflyg, vilket gjorde att denna väpnade insats var den största för Norge sedan andra världskriget.
Rapporten (2018) slog fast att påståenden om att Libyen stod inför ett folkmord var falska men kom ändå fram till att Norge inte hade gjort sig skyldigt till folkrättsbrott.
Rapporten har kritiserats från flera håll just för att den inte ville erkänna folkrättsbrott. Strax före kriget hade två norska statsministrar (det blev regeringsskifte strax före interventionen) deklarerat att en kommande intervention inte fick syfta till regimskifte då detta stred mot mandatet.
Utredningen ger en intressant inblick i det politiska spel som ledde till att Norge gick med i kriget efter det att landet deltagit i ett Nato-möte där strategin för att angripa den libyska regeringens styrkor lades fram, och man skriver att det är svårt för en liten stat som Norge att motsätta sig beslut i Natos råd. (Utredningen har tidigare kommenterats på den här sajten.)
Svenska regeringen beslutade, efter en informell förfrågan av Nato, den 29 mars att Sverige skulle bidra med 150 man inklusive besättning till åtta JAS 39 Gripen samt ett transportplan och ett signalspaningsflygplan.
Syftet var enligt regeringens proposition (2010/11:111) att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i Förenta Nationernas säkerhetsråd.
Eftersom det redan vid bombkrigets inledning stod klart att mandatet överskreds av Nato-alliansen, och att det senare utförligt har dokumenterats hur den utländska intervention drev fram ett regimskifte, är det nödvändigt att också utreda vilken roll de svenska spaningsflygningarna spelade för händelseutvecklingen.
Till skillnad från andra länder som deltog i bombkriget har ingen utredning gjorts i Sverige om insatsen.
Det är nu 10 år sedan kriget startades och det är hög tid att en oberoende kommission tillsätts för att klarlägga främst misstankarna om folkrättsbrott i det krig som efter Afghanistankriget och Irakkriget av de flesta bedöms som vår tids värsta katastrof.
Läs även om Libyenkriget i boken Lagen mot krig sid 112-121