Det mesta som har sagts och skrivits om USA:s krig i Afghanistan efter dess avslutande är förvirrat, och det kan inte gärna vara på annat sätt. Det svenska beslutet att gå i krig var viljestyrt. Den förespeglade utredningen om beslutet och dess följdverkningar får inte vara det. Här måste man få fram ett fullgott underlag, och det gäller inte minst de svenska operativa insatserna. En statlig utredning behövs, men det behövs också akademisk forskning. Den forskningen borde ha ett betydande inslag av icke-svensk expertis. Den får inte vara beroende av utsikter om framtida verksamhetsanslag. Den måste vara absolut självständig.
Den vitbok, som Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren har utarbetat och som kommer att framläggas på denna sajt, blir en god riktningsgivare. Men dessa författare har inte haft tillgång till material, som av olika anledningar är klassificerat, det vill säga hemligstämplat. Detta måste oberoende forskare få. De ska givetvis inte röja uppgifter av betydelse för rikets säkerhet, men de måste ha rimliga möjligheter att skaffa sig en välgrundad helhetsbild av vad som har förevarit. Detsamma gäller givetvis även den statliga utredningen, som bör bedrivas i parlamentariska former och inte ha karaktären av ett eller flera expertutlåtanden. Det politico-militära komplexet ska i görligaste mån lämnas utanför.
Detta är desto angelägnare som den naturliga granskningsinstansen – pressen – i Sverige som i andra länder har varit involverad i krigföringen i egenskap av ivriga påhejare. Även andra civila aktörer har lånat sig till krigspropaganda. Och någon organiserad politisk opposition mot kriget och svenskt krigsdeltagande har inte funnits. Riksdagen har totalt avsagt sig sin kontrollmakt. Endast sådana riksdagsmän, som inte aktivt har främjat krigsansträngningarna, borde kunna komma i fråga som utredare. En fristående medborgarkommission bör följa arbetet som en skuggpanel. Regeringen bör ge den frikostiga ekonomiska medel. Den ska ledas av personer, som inte måste ta ytterligare ett steg i sin yrkeskarriär och som saknar tydliga partipolitiska bindningar.
Den samtidshistoriska forskningen får ett osökt, ja ett utsökt tillfälle att visa, vad den duger till. Och den svenska staten får möjlighet att i självkritisk anda återställa förtroendet för landets oberoende utrikespolitik, vår alliansfrihet, vår traditionella fredsplattform. Fosterlandsförsvaret kan få en rejäl revansch och planerna på en närmare knytning till militäralliansen Nato, efter fiaskot i Afghanistan, läggas i frysboxen. Allt detta kommer sannolikt att ha ett bastant stöd av en befolkningsmajoritet i vårt land.