Vi återpublicerar under sommaren några tidigare inlägg till sajten. Här artikel från februari 2018.
Regeringens och Försvarsberedningens huvudinriktning om tröskelförsvar ligger till grund för den nyligen framlagda utredningen om försvarets materielbehov. Det är stora behov som måste täckas fram till 2030 för att Sverige skall ha ett försvar med trovärdighet.
Dilemmat med ett tröskelförsvar är att allt hänger på att vi inte blir anfallna. Om detta sker har avsikten med tröskeldoktrinen misslyckats. Då gäller det att hålla ut till dess vi får hjälp utifrån. Materielutredningen anger att det tar dagar till veckor att verkansfullt sätta in flygstridskrafter till stöd för Sverige. Marinstridskrafter tar veckor till månader och markstridskrafter tar månader att få på plats i relevant omfattning. Eftersom Sverige inte har byggt upp och inte heller till 2030 kommer att kunna bygga upp tillräckliga markstridskrafter, beror allt på att tröskeldelarna – främst flyg, ubåtar, luftvärn och ytfartyg – kan stå emot under en ansenlig tid, till dess hjälp kommer.
Många bedömare menar dock att ett litet land som Sverige, även med högteknologiska försvarssystem, kommer att ha svårt att vinna dueller mot en stormakt som kan sätta in skurar av kryssningsmissiler, ballistiska robotar, attackflyg, helikoptrar med mera.
Den här problematiken tas inte närmare upp i utredningen, och det är inte heller dess uppdrag att ifrågasätta den politiskt bestämda inriktningen mot ett tröskelförsvar.
Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov (SOU 2018:7), som nu lagts fram, beskriver materielbehovet med syfte att säkra och utveckla den operativa förmågan efter 2020.
Dagens tröskelförsvar har stora brister. Försvarsmaktens materiel efter 2020 vid en oförändrad ekonomi blir ”successivt […] mindre relevant utifrån ställda krav och uppgifter. Den operativa förmågan kan efter hand inte bevaras efter 2020”.
Utredningen föreslår tillskott i tre steg under 10-årsperioden 2021–2030. Det första är på cirka 56 miljarder kronor, det andra ytterligare ett tillskott på cirka 65 miljarder kronor (totalt 121 miljarder kronor) samt ett tredje steg om cirka 47 miljarder kronor (totalt 168 miljarder kronor) utöver dagens långsiktiga nivå.
En stor del av pengarna avsätts för de egenutvecklade systemen JAS och ny ubåt. Dessa benämns ”de väsentliga säkerhetsintressena”, och kostnaderna för dem över tiden utgör en så stor andel av materielanslagen, att de kan påverka Försvarsmaktens operativa förmåga negativt. Andra viktiga materielsystem kan då inte anskaffas eller omsättas. Satsningen på JAS, ubåtar och korvetter är viktig för Sverige av flera skäl, bland annat sysselsättning och exportinkomster. De är kärnprodukterna i Sveriges eget militär-industriella komplex.
Ett nytillkommet kostsamt vapensystem är det planerade men inte beställda amerikanska Patriot. Utredningen konstaterar ”att en betydande del av investeringsplanen för markstridskrafternas nyinvesteringar tas i anspråk fram till och med 2029 för att anskaffa ett medelräckviddigt luftvärn”. Måste en prioritering göras, föreslår man att Patriot senareläggs så att 12 miljarder sparas.
Markstridskrafterna består endast av två brigader. En tredje brigad kan möjligen sättas upp i framtiden. Den begränsade pliktrekryteringen som idag uppgår till 4 000 per år skall succesivt ökas till 8 000 under åren 2022 till 2025, vilket är långtifrån numerären för en allmän värnplikt.
Brigaderna skall få raketartilleri först i steg 3.
Utredningen är uppenbarligen klar över att dessa fåtaliga markförband inte kan försvara hela landet. Den har ingen lösning för snabb utplacering av större förband. Eftersom anskaffning av transportflygplan är kostsamt, anser man att transportflyget i stället bör dimensioneras utifrån behovet av att snabbt kunna transportera nyckelpersonal, mindre förband (upp till kompanis storlek) och kvalificerad materiel (till exempel jaktrobotar) över längre avstånd.
Bättre beredskap än så kommer det alltså inte att finnas under åratal framöver för att försvara olika delar av landet.
Några ledarskribenter har i samband med att man prisat utredningen och tröskelförsvaret raljerat över ett värnpliktsförsvar som man säger bara skulle utgöras av inkallade med bössa, gasmask och kokkärl och vara enkla offer för en angripares fjärrverkansvapen.
Nu ser inte ett modernt markförsvar ut på det sättet. En värnpliktsarmé idag skulle vara utrustad med avancerade handeldvapen, pansrade fordon och stridsvagnar understödda av långskjutande precisionsartilleri och luftvärn.
Vill man få en bild av en sådan armé, skall man studera Finland som har behållit sin allmänna värnplikt.
Överstelöjtnant Jan Forsberg har i Slagfjädern (4:2017) jämfört den finska försvarsmakten med den svenska.
Finland kan sätta upp 8 brigader mot Sveriges 2. Finska värnpliktsförsvaret kan mobilisera 280 000 man mot Sveriges totala 50 000, varav 22 000 är hemvärnsmän. Finska armén har 737 artilleripjäser mot Sveriges 24. Antalet stridsvagnar är 224 respektive 120. Kostnaderna för detta finska försvar (inklusive flyg och flotta) är 24 miljarder svenska kronor att jämföras med svenska försvarsbudgeten på 45 miljarder.
Denna finska värnpliktsarmén betraktas av internationella bedömare som mycket effektiv och kompetent.
Om hela Sverige skall kunna försvaras uthålligt, och inte bara för att under kort tid stå emot en angripare och sedan hoppas på hjälp utifrån inom några dagar, finns inget alternativ till landstridskrafter baserade på allmän värnplikt i kombination med ett balanserat rimligt kostsamt tröskelförsvar.
Att som nu ensidigt bygga försvaret på att vi ständigt måste tillföra nya vapensystem till ett tröskelförsvar leder till en ohållbar situation. Kostnaderna skenar iväg, och som utredningen själv skriver, blir livscyklerna på delsystemnivå allt kortare: ”De ständigt ökade kraven på materielsystems prestanda driver också upp kostnaderna för att utveckla ny teknologi bl.a. för att åstadkomma ökat skydd.”