Utredningsbetänkandet En robust personalförsörjning av det militära försvaret (SOU 2016:63) presenterades den 28 september. Utredaren Annika Nordgren Christensen har följt regeringens direktiv, och Sverige kommer fortsatt att ha ett yrkesförsvar, men med komplettering av värnpliktiga.
I direktiven står att utredningen skall ”föreslå en lämplig balans mellan plikt och frivillighet utgående från krigsorganisationens behov och Försvarsmaktens rekryteringsbehov”.
Utredningen har utgått från förvarets bedömning av personalbehovet som i sin tur baseras på de politiska försvarsbesluten. Med den förutsättningen är kravet att 4 000 soldater skall rekryteras till försvaret varje år. Yrkesförsvaret har inte klarat den uppgiften. Den årliga rekryteringen har hamnat på cirka 2 500 som påbörjat grundutbildningen. Flera har sedan hoppat av utbildningen.
Rekryteringen skall så långt möjligt bygga på frivillighet (yrkesförsvar) men kompletteras med pliktrekryterade för att nå numerären.
Fram till 2020 skall 4 000 rekryteras varje år för att sedan öka under 2021–2025 och i slutet av den perioden vara 8 000. Både män och kvinnor skall omfattas av värnplikten. Grundutbildningen skall vara 4–12 månader beroende av placering inom försvaret.
Målsättningen, som utredningen beskriver den, är att också i fortsättningen huvudsakligen rekrytera till ett yrkesförsvar (frivillighet).
Kostnaderna för det nya försvar som utredningen skisserar är ungefär den samma som för det helt yrkesbaserade försvaret, med någon ökning för att klara mönstring och grundutbildning av värnpliktiga.
Territorialförsvar
Utredningen har inte haft uppdraget att bedöma hur ett försvar bäst skall organiseras eller dimensioneras. Klart är att ett territorialförsvar av hela landet inte kan klaras med det nuvarande systemet, inte ens med den förstärkning som anges för perioden 2012–2025. Utredningen har på visst sätt uppmärksammat att det finns klara brister i territorialförsvaret. Men den lösning med lokalförband om ca 1000 rekryterade per år som läggs fram räcker inte långt.
Värnpliktiga i insatser utomlands
Värnplikten lades på hyllan genom ett riksdagsbeslut 2009, bland annat med motiveringen att endast yrkessoldater kunde kommenderas till insatser utomlands. Då sågs deltagandet i kriget i Afghanistan som en viktig del i Sveriges försvar. Med försvarsbeslutet 2014 sattes försvaret av det egna territoriet åter som främsta uppgiften.
Nu öppnar dock utredningen för att även värnpliktiga skall kunna användas utanför landets gränser. I första hand pekar utredaren på behovet av svensk trupp i vårt närområde utifrån de militära samarbeten Sverige har ingått med andra länder och ”operationer inom ramen för solidaritetsförklaringen under förutsättning att det handlar om försvaret av Sverige”. Solidaritetsförklaringen är en ensidigt utfärdad deklaration om att Sverige inte kommer att ”förhålla sig passivt” om en katastrof eller ett angrepp drabbar ett EU-land eller nordiskt land. (Solidaritetsförklaringen har felaktigt påståtts vara ett riksdagsbeslut 2009 men var i själva verket en skrivning i Försvarsberedningen som behandlades av riksdagen.)
Solidaritetsförklaringen ger dock inget bindande löfte om militärt stöd till exempel till de baltiska staterna. Om svensk trupp, med eller utan värnpliktiga, skulle sättas in i ett annat land utan att vi själva vore angripna skulle det vara ett farligt steg bort från alliansfrihet.
Jämförelse med Danmark och Norge
Utredningen beskriver erfarenheterna med ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar i Danmark och Norge.
Danmark har en militärmakt nästan helt inriktad på internationella insatser, främst tillsammans med Nato, och har därmed föga relevans för oss.
Norge har, eller snarare har haft, ett försvar både för det egna territoriet och för insatser utomlands. Värnplikten är främst kopplad till försvaret av det egna landet enligt grundlagen. Behovet av värnpliktiga har varit 8 500 man per år men är nu sjunkande till 7 000.
Utredningen tycker sig se flera likheter mellan Sverige och Norge, och den anser att man bör följa utvecklingen i det senare landet och utbyta erfarenheter angående personalförsörjningen.
Dock nämns inte att det i Norge pågår en nedrustning av det egna territorialförsvaret och en fortsatt anpassning till Natos behov av insatsförsvar.
Norge har vaktavdelningar vid gränserna och specialstyrkor men bara en brigad om tre bataljoner till landets försvar. Det försiggår nu en intensiv debatt i Norge om de planerade neddragningarna (hemvärnet från 42 000 till 35 000) och avvecklingen av territorialförsvaret. Generallöjtnant Robert Mood, tidigare arméchef, sammanfattar: ”Vi er helt avhengig av NATO og våre allierte fra første dag. Vi er neppe klar til å ta imot forsterkninger når de måtte komme, og vi er dårlig forberedt på uventede overraskelser.”
Det är riktigt illavarslande om Norges utveckling skall tas som modell för Sverige.
Finlands försvar
Annika Nordgren Christensen behandlar inte Finlands försvar, vilket kan vara logiskt då uppgiften inte var att utreda förtjänsterna med allmän värnplikt utan endast att se till att försvarsorganisationen fick sin personalförsörjning säkrad. Men det är ändå av stort intresse att se hur den allmänna värnplikten fungerar som alternativ till det yrkesförsvar med komplettering av plikt som nu föreslås. Finlands försvar kan ställas mot Norges, då båda länderna har mångåriga erfarenheter av sina system.
Finland har en försvarsmakt på 160 000 man med 20 000 nyrekryterade varje år. Totalt kan Finland mobilisera 230 000 man. Norge stannar på runt 17 000. Ändå kostar det finska försvaret med sin allmänna värnplikt bara hälften av Norges (20 miljarder mot 40 miljarder), och då är Finland det folkrikare landet. Finland har ett försvar med starkt artilleri och luftvärn till skillnad från Norge som har helt anpassat sig till Natos behov.
Folkförankring
I debatten om det svenska försvaret har anhängarna av en allmän värnplikt hävdat att detta ger en stark folkförankring vilken är grunden för landets försvar.
Utredningen har därför inte kunnat undgå att beröra frågan om folkförankringen. Den menar att det är ett ”subjektivt begrepp” som inte kan definieras eller mätas och avvisar att det skulle vara kopplat till allmän värnplikt: ”Det torde inte finnas någon omedelbar automatik mellan plikt och förankring, eller mellan antalet värnpliktsutbildade och hur stödet för verksamheten utvecklas i samhället.”
Utredningen hänvisar till SOM-undersökningen 2015 där det kunde påvisas en viss ökning av förtroendet för försvaret trots att det var ett yrkesförsvar. Det visar sig dock att det var en ytterst blygsam ökning av förtroendet – 27 procent 2014 mot 23 procent 2013.
Vill man studera hur ett folkförankrat försvar ser ut får man återigen gå till Finland. Opinionsundersökningar, som regelbundet görs av Planeringskommissionen för försvarsinformation (PFI), redovisade 2015 att försvarsviljan i Finland fortfarande var hög. Hela 78 procent vill att landet skall försvaras med vapen, också om utgången av ett krig skulle vara osäkert. En överväldigande majoritet av medborgarna, 87 procent, är själva beredda att enligt förmåga delta i olika uppgifter inom försvaret, om Finland blir attackerat. Tre fjärdedelar, 75 procent, är av åsikten att allmän värnplikt av det nuvarande slaget bör bevaras i Finland.
Tidigare kommendören för Finlands försvarsmakt, general Gustav Hägglund, har sammanfattat: ”I ett demokratiskt land är värnplikten beviset för en stark försvarsvilja. Den måste understödjas av folkmajoriteten. Den ger uttryck för fosterlandskärlek, för att man håller landet folket och samhället så högt att man är beredd att offra liv och lem till deras försvar. Moraliskt är skillnaden stor i förhållande till alternativet: att betala legoknektar för jobbet så att man inte själv behöver smutsa sina händer. Om värnplikten skall bestå bör den vara meningsfullt organiserad. Den måste vara rättvis, omfatta samtliga vapenföra, ge alla lika möjligheter till avancemang.” Outsourcing av försvaret till en yrkesarmé eller en militärallians innebär ”det nationella försvarets svanesång”. (Ur antologin Försvaret främst. Celanders 2015).
Motivation eller plikt
Utredningen anger att motivation skall vara en viktig faktor för vem som skall vara mest lämpad i försvaret.
Det kan ställas mot den allmänna värnplikten där just plikten som gäller alla är grunden.
Med ”motivation” som drivkraft får man ett visst urval som beror på individers personliga uppfattningar.
Överste Jan Wickbom, som under många år utbildat värnpliktiga vid I 19 i Boden, har sammanfattat betydelsen av den allmänna värnplikten och hur den skiljer sig från ett urval grundat på enskildas motiv:
”Civiliserade människor brukar våld endast i självförsvar, inte för att vinna fördelar för sig själva eller andra och de låter sig inte styras med våld. Det vore under deras värdighet.
Genom att alla medborgare visar att de vill bjuda motstånd och genom allmän värnplikt (utbildning av alla vapenföra medborgare) demonstreras för omvärlden att nationen inte kommer att låta sig påverkas av eller ge efter för främmande väpnat våld. Det är den allmänna värnplikten, inte våra vapen, som demonstrerar vår försvarsvilja.
Soldaterna organiseras i en försvarsmakt. De är eller görs medvetna om att krig är vidrigt, grymt och tröstlöst. Trots detta – eller just därför – måste medborgarna ha plikt att försvara sig själva och varandra vid angrepp. Det handlar om värdighet och om uthållig förmåga till strid. Befälet skall auktoritativt och med välvilja hjälpa soldaterna att utföra denna grymma plikt. Nationen för en fredsbevarande politik.”
Slutord
Även om regeringen och utredaren inte vill ha allmän värnplikt vill svenska folket det. I DN/Ipsos mätning i början av året ville 7 av 10 återinföra värnplikten.
Den utredning som har lagts fram ger inte underlag för ett folkförankrat territorialförsvar. Det är inte fel att förstärka försvaret med pliktrekryterade. Varje ökning av försvarsförmågan måste stödjas med tanke på det helt otillräckliga försvar Sverige har idag. Men en försvarsvänlig opinion måste fortsätta att arbeta för att steget tas till allmän värnplikt. Först då har vi ett folkförankrat försvar.