Detta klassiska brev från utrikesminister Albert Ehrensvärd till kung Gustaf V om alliansfriheten som hållbar strategi för en småstat i orostider återger vi nedan för begrundan och eftertanke:
Ministern för Utrikes Ärendena
Stockholm d. 30 Mars 1913
Eders Majestät
Jag har mottagit en skrifvelse från Grefve Taube rörande vissa af H. M. Kejsar Wilhelm till honom fällda yttranden. Af ett skrifvelsen bifogadt enskildt bref finner jag, att Eders Majestät själf genomsett densamma. Likaså framgår det att Kejsaren vid samma tillfälle haft ungefär enahanda yttranden till Eders Majestät.
Jag har med anledning af hvad som tilldragit sig uppsatt ett koncept till skrifvelse till Grefve Taube, hvilket jag bilägger detta bref. På grund af sakens vikt vill jag ej aflåta denna skrifvelse, förrän Eders Majestät sett igenom densamma.
Som af skrifvelsen framgår, har jag väl af omständigheterna ansett det kunna förklaras, om, såsom förhållandet synes vara, Kejsarens yttrande vid ifrågavarande tillfälle icke mött någon gensaga af Grefve Taube, men tillika funnit det vara af största vikt att förekomma, att möjliga förnyade yttranden af samma innehåll lämnades obesvarade.
Utöfver hvad skrifvelsen innehåller ber jag att få fästa Eders Majestäts uppmärksamhet på vissa därmed i samband stående förhållanden.
Jag har flere gånger hört Eders Majestät yttra sig i den riktning att i den händelse ett stort europeiskt krig skulle utbryta, Eders Majestät ansåge att vi icke skulle kunna undgå att däri indragas samt att Eders Majestät då ansåge vår plats vara gifven på Tysklands sida.
För min del – och däri tror jag att jag har lyckan att tänka lika med Eders Majestät – anser jag syftemålet för alla alla våra sträfvanden såväl på det diplomatiska som på det militära området vara upprätthållandet af vår neutralitet i full öfverensstämmelse med den politik, som hyllats av alla Eders Majestäts företrädare af den dynasti Eders Majestät tillhör. Härmed är ju icke sagdt att detta syftemål under hvarje gifven situation kan bevaras. Men ett väsentligt villkor härför torde vara att man med bestämdhet gör gällande att man icke är villig att falla undan för några påtryckningar i syfte att förmå oss frångå vår neutralitet.
Från hvilket håll kunna nu dessa påtryckningar väntas? Eders Majestät torde erinra sig, att under årets lopp i sammanhang med den nu pågående krisen såväl Sir Edward Grey som M. Poincaré till våra representanter haft uttalanden af det innehåll, att intet som helst störande af vår neutralitet vore från resp. Englands och Frankrikes sida att vänta. Omständigheterna bekräfta äfven sannolikheten af att detta uttalande afspeglar de värkliga afsikterna hos Englands och Frankrikes regeringar. Sverige kan knappast sägas hafva några strategiska punkter af den vikt att dessa makter för att betjena sig af dem skulle utsätta sig för att under pågående krig öka sina fienders antal med Sverige. Frestelsen för dessa båda makter att svika den förpliktelse, som enligt Haagerkonvention 1907 åligger dem såväl som så godt som alla civiliserade stater att respektera neutralt territorium, är således icke öfvermåttan stor.
Hvad Ryssland angår, kan jag väl ej citera något så kategoriskt yttrande från ledande statsmän därstädes. Jag fäster mig ej mycket vid Herr Sasonoffs allmänt hållna uttalanden till mig förliden sommar. Jag vill ej heller dölja att jag icke hyser någon öfverdrifven tilltro till ryska försäkringar.
Emellertid torde i allt fall de ryska statsmännens tankar nära sammanfalla med hur man å ledande håll i England och Frankrike tänker. Sverige kan säkerligen under ett stort europeiskt krig vara Ryssland en tämligen obekväm fiende. I hvarje fall binda våra trupper en icke obetydlig rysk styrka i Finland. De ryska militära åtgärderna i Finland vittna äfven om att man i Ryssland icke är blind för denna fara.
Däremot kan Sverige göra Ryssland relativt få tjänster såsom allierad. Afsändande av trupper till de ryska Östersjöprovinserna är ett vanskligt och osäkert företag. Slutligen tillkommer att Ryssland säkerligen icke är omedvetet därom att det svenska folket innerst hyser föga sympati för Ryssland och att det därför är mycket osannolikt att en allvarsam och med hot förenad påtryckning från ryskt håll i syfte att framkalla vår anslutning till Ryssland skulle leda till målet, utan att tvärtom Ryssland med skäl kunde befara att härigenom åstadkomma raka motsatsen till krav det ville vinna.
Det återstår en fjärde makt – Tyskland, och tyvärr finner hvad jag ofta fruktat sin fulla bekräftelse av hvad Kejsaren nyligen yttrat.
Det är klart att af samma skäl som Ryssland fruktar Sveriges anslutning till dess fiender Tyskland åter önskar detta. Sverige kan göra Tyskland, som jag sökt bevisa, icke så få obetydliga i ett stort europeiskt krig. Ingen svensk man hyser någon ovilja mot Tyskland eller det tyska folket och man kan därför i Tyskland åtminstone med större skäl än i Ryssland är fallet tänka sig möjligheten af att Sverige låt vara nödtvunget ginge in på en tysk allians.
Här är således en allvarlig fara som hotar vårt land och dess sätt att fritt förfoga öfver sina öden – en fara öfver hvars allvar Kejsarens ord kastar det starkaste ljus, låt vara att Hans yttranden som bekant ofta äro att fatta mera såsom stundens infall än såsom uttryck för en moget öfvervägd ståndpunkt, låt vara äfven att Han icke är ensam ledare af det tyska rikets politik.
Jag kan ej finna annat än att det av största vikt att borttaga hvarje förhoppning i Tyskland att det på denna väg kunde vinna sitt syftemål. Man måste noggrant akta sig för att inge de tyska statsmännen någon den allra svagaste förhoppning att medelst hot eller våld kunna framtvinga ett mot våra intressen stridande beslut. Vårt förnämsta värn mot alla sådana försök är en rotfäst öfvertygelse Tyskland att man på detta sätt väl kan få oss till fiende men ej till vän – detta i förening med ett så starkt försvar att det – naturligtvis under den gifna förutsättningen af Tysklands invecklande i krig med andra makter – kan i viss mån imponera äfven på Tyskland. Det är därför av stor vikt att den föreslagna skrifvelsen till Grefve Taube avlåtes, hälst han beklagligen – det lär ej kunna förnekas – eljest torde vara böjd att följa sin personliga uppfattning.
Jag har sagt att en på sätt jag antyder framtvingad anslutning till Tyskland vore stridande mot våra intressen. Jag tror mig böra något motivera detta mitt yttrande. Den motsatta föreställningen torde utgå från att Tyskland gifvetvis blir segrare i det stora kriget. Men huru kan man döma något därom? Hvarje möjlighet att på förhand beräkna chanserna synes mig utesluten. Ett krig är alltid i viss mån ett slumpens värk. Huru många anade vid början af det nu pågående kriget Balkan-staternas seger, åtminstone knappast någon att den skulle blifva så fullständig som den blifvit.
Medan vårt land har föga att vinna af ett segerrikt krig mot Ryssland – då vi ju ej åtrå någon landutvidgning – ha vi däremot – det behöfver endast påpekas – allt att förlora i händelse af ett nederlag.
Nu invänder mången säkerligen – och däri ligger nog sakens kärna: ja, men genom att sluta oss till Tyskland, tillförsäkra vi oss som återtjänst detta lands hjälp gent emot ett ryskt anfall. Detta kommer förr eller senare.
Möjligheten af ett ryskt anfall direkt och enbart riktadt mot Sverige är beroende af så många omständigheter att det är svårt att något döma däröfver. Längre än att ange det som en farlig möjlighet lär man ej komma. Men vårt lands bästa värn mot ett dylikt angrepp – utom naturligtvis den som ligger i vårt försvar – är att vi kunna påräkna stöd och välvilja ej blott hos Tyskland utan äfven hos England och Frankrike. Hvarje partitagande för den ena eller andra maktgruppen förringar antalet af våra vänner och gör vårt öde uteslutande beroende af att den makt, med vilken vi förenat oss, utgår som segrare.
Jag har i det föregående yttrat mig med den frimodighet, som – synes det mig är min skyldighet, när jag vänder mig till min Konung i så viktiga angelägenheter. Jag vågar äfven tro, att Eders Majestät icke tar detta illa upp, äfven om ett och annat af hvad jag sagt icke vinner Eders Majestäts bifall. Men jag har trott det vara af vikt att Eders Majestät fullständigt vet hvad Eders Majestät i dessa frågor har mig och efter vilka synpunkter jag kommer att rätta mitt handlingssätt, så länge jag har det förtroendet att vara Eders Majestäts rådgifvare.
Slutligen vill jag ej dölja att Kejsarens ord, ehuru af skäl jag nämnt jag ej vill öfverdrifva betydelsen däraf, likväl gjort ett djupt och beklämmande intryck på mig. Jag ser klart, hvilka faror hota vårt land och det från håll, där välvillig vänskap snarast vore att förvänta. Jag har alltid varit en vän af ett starkt försvar, om jag än beträffande vissa detaljer samt lämpligaste sättet för genomförandet af nödiga försvarsreformer kanske tänkt och fortfarande tänker olika med Eders Majestät. Hvad jag nu erfarit har befäst min lifliga önskan att se det svenska folket gifva sig an med ordnandet av vårt försvar på sådant sätt att det afskräcker en hvar från planer lika sårande för vårt folks själfkänsla som farliga för dess trygga utveckling.
Jag tillägger att jag i ärendet icke rådfört mig med någon annan af statsrådets ledamöter än Statsministern, hvilken emellertid till fullo instämt i mina synpunkter.
Underdånigst
Albert Ehrensvärd
Läs mer om Ehrensvärd på detta tema här:
Ett klassiskt och hållbart ställningstagande för alliansfriheten
Ett alltjämt trovärdigt och klassiskt linjetal om neutralitetspolitikens kärna och premisser