Det kalla kriget upphörde för 25 år sedan. Förändringen var historisk. Den djupa ideologiska tudelningen av Europa upphörde och man trodde att världsdelen nu gått in i ett tillstånd av bestående fred. Inte ens krigshandlingarna på Balkan på 90-talet rubbade denna tro. Men krisen i Ukraina tog ner oss på jorden igen, så att säga.
”Framtiden är inte som förr”, skulle man kunna säga för att citera den amerikanska ”baseballfilosofen” Yogi Berra. Många av våra antaganden – eller kanske snarare förhoppningar – har visat sig vara felaktiga. Sanningen är att det krigas i Europa. Och grunderna för den internationella ordningen och de principer vi gemensamt godkänt utsätts för kraftigt tryck. Det har talats om det ”nya normala”. Eller är det så att vi efter ett kvartssekel håller på att återgå till det som tidigare var normalt? Vi måste fråga oss: har vi varit för optimistiska eller rentav naiva?
Finland är en del av denna omvälvning. Vi ser på det förändrade läget i vår egenskap av medlem av Europeiska unionen, som en del av väst. EU:s relationer med Ryssland har blivit ansträngda. EU har inte lyckats vända utvecklingen och Ryssland verkar för tillfället inte ha bråttom att göra det heller. Vi måste allvarligt överväga hur EU:s och Rysslands relationer nu ska ordnas.
Det finns ett som är oföränderligt i all förändring, och det är geografin. Ryssland är en viktig granne för Finland. Vi har en längre gemensam gräns med Ryssland än hela det övriga EU tillsammans. Finlands konsekventa linje har varit att bygga samarbete med Ryssland. Det har gagnat båda parter. Läs talet