Sverige har under en följd av år hållit sig med en demonstrativ utrikespolitik. Klokskapen i detta har jag länge varit skeptisk till. Det började väl med kampen mot apartheid, ett avskyvärt samhällssystem. Och därefter har det funnits så mycket annat att avsky. För närvarande har landet en feministisk utrikespolitik. Ingen förstår riktigt vad den går ut på, bortsett från att den vill vara bättre än andras. I vår närmaste huvudstad, Helsingfors, ruskar man på huvudet. Där vill man nog också vara bra, åtminstone i EU-sammanhang.
Utrikespolitiken ingår i vår allmänna säkerhetspolitik och anses med viss rätt vara kärnan i denna. Då måste man fråga sig hur det tjänar vår nationella säkerhet om utrikespolitiken tillåts vara demonstrativ, det vill säga innefattar internationella och åskådningsmässiga ställningstaganden som ligger utanför det rent folkrättsliga området. Sverige som en fredsälskande småstat bör rimligen vinnlägga sig om goda relationer med alla existerande regimer. Det är det man har duktiga diplomater till. Svenska ambassadörer ska inte verka (eller demonstrera) för regimförändring i länder där de är stationerade. De har att göra Sverige uppskattat där.
Eller uttryckt på annat sätt: utrikespolitik är inte som annan politik. Den bör inte syfta till konfrontation utan till koncilians. Den får inte bidra till att höja spänningsnivåerna i världen. Anledningen är att detta går ut över människor oavsett nation, ras, religion, kön. Ett litet land har inte råd att dra på sig mäktigas vrede – och inte heller göra sig till måltavla för sådant som är svårt att kontrollera, exempelvis terrorism. Terror är ett månghövdat begrepp. Också stater utövar terror. Den är inte direkt knuten till samhällssystem eller viss ideologisk bekännelse.
Ett pragmatiskt argument för återhållsamhet – eller för ett konciliant uppträdande – på det utrikespolitiska fältet är att det ger bättre möjligheter till påverkan än om man ställer sig vid sidan om och hojtar. Det betyder inte att man måste gå med på allt. Sverige borde inte, enligt återhållsamhetsprincipen, ha gått med i Libyenkriget 2011: de flesta av världens stater gjorde trots allt inte det. Att avstå från aktivism är heller inte detsamma som att vara passiv. Informerade människor insåg ändå att Libyen under Khaddafi inte var ett idealsamhälle. Insatsen av svenskt spaningsflyg krävde inte detta offer. Operationerna där utgjorde folkrättsbrott.
Vad vi bidrog till med vårt demonstrativa deltagande var destruktion, flyktingströmmar, ja terror. Den svenska regeringen, med Carl Bildt som utrikesminister, höll inledningsvis emot, men en högröstad press och en ursinnig opposition, som sträckte sig in i regeringspartiernas led, fordrade aktion, spred desinformation eller vad som med en nutida term kallas fake news. Socialdemokratin under den olycklige Håkan Juholt var en pådrivande kraft. Nog borde Sveriges krigsmedverkan i Libyen snart bli föremål för en officiell granskning och utvärdering, precis som vårt deltagande i Afghanistankriget har blivit. Det brittiska underhusets granskningsrapport om Libyenkriget kunde vara en modell.
”Den goda viljan” är ett dåligt fundament för utrikespolitiska överväganden. Dess ansikte är ofta grymt.
Min ståndpunkt är denna: svensk utrikespolitik har inte med världen att göra, den har med Sverige att göra. När andra länder lägger sig i – kränker våra gränser, talar om för oss vad vi ska göra och inte göra, bedriver undergrävande verksamhet – måste vi säga ifrån. Resolut: det inger respekt. Omvänt bör vi inte själva ägna oss åt sådana aktiviteter. Vi bör förespråka reciprocitet. Det rör sig om förhållningssätt och tankegångar som alla parter kan dra nytta av.
Vem som väljs till president i USA angår således inte Sveriges regering. Och det som sägs vid groggborden bör inte framföras från riksdagens talarstol. Det senare var någonting som inpräntades i en redan under elevrådstiden. Att hålla samvetsfrågorna skilda från de publika frågorna. Inom utrikespolitiken är distinktionen viktigare är annars, därför att den kan vara skillnaden mellan krig och fred, liv och död. Passion ger nästan alltid missvisning; det kan i hettan uppstå överslag som det tar lång tid att rätta till. Att Ryssland har begått folkrättsbrott i Ukraina är så uppenbart för alla att det inte jämt och ständigt måste fördömas. Det lilla landet får absolut inte misstänkas för att gå andras intressen.
Jag skulle vilja att man finge en diskussion om de demonstrativa elementen i Sveriges nuvarande utrikespolitik. Utgångspunkten borde vara vad som gagnar Sverige, inte den jordiska rättvisan. Som jag skrivit tidigare på denna sajt: Sverige har ett gott renommé i fråga om fredlig konfliktlösning. Att vara förebildlig är nästan aldrig detsamma som att vara bäst på allt. Man gör så gott man kan. Det är gott nog.