Utrikesminister Margot Wallströms utspel under Folk och Försvars nyligen avhållna Sälen-konferens om allmän värnplikt har mötts av positiva reaktioner på sina håll. Det är lätt att förstå. Sveriges totala försvarsberedskap är katastrofalt låg, vad än nye överbefälhavaren Micael Bydén må säga. Något måste göras. Men det måste vara välövervägt. Att göra värnplikten till en vagt definierad medborgarplikt är inte hållbart.
Värnpliktsarmén, som bör och kan återinföras, ska användas till försvaret av landet – hela landet. Det kommer inte att fungera utan militär utbildning med återkommande övning. Hur stor andel av en ålderkontingent av kvinnor och män som inkallas är en bedömningsfråga; de som inte får militär grundutbildning måste infogas i andra delar av totalförsvaret. Vilken samhällstjänst som helst duger inte.
Ett till ytan relativt stort men glesbefolkat land som Sverige måste ha en försvarskraft med massverkan. Den bör förfoga över all tänkbar kompetens. Den kan inte till sin kärna ha yrkessoldater som är rekryterade genom negativt urval, såsom fallet är i många västländer. Armén kan heller inte hysa krigare som närsomhelst är villiga att dra ut i främmande land. Det militära försvaret ska vara defensivt och hemmabaserat. Det ska kunna användas även i fredstid för komplicerade beredskapsåtgärder (i samband med skogsbränder, översvämningskatastrofer, flyktingmottagande och så vidare).
Det perspektivet saknas tyvärr i den uppropsartikel i Svenska Dagbladet som vi här refererar till, liksom i Wallströms anförande i Sälen. ”Någon form av medborgartjänst eller moderniserad värnplikt” räcker ej. Man försvarar inte landet genom att kratta löv.
”Plikttjänstgöring”, som det ibland heter för att markera distans till den tidigare ordningen, får inte lov att vara bara ett komplement till yrkeshären. Plikten bör återinföras i syfte att fasa ut och ersätta det illa fungerande ”professionella” försvaret. Det är frivilligheten, i form av bland annat civila försvarsorganisationer, som ska vara ett komplement till plikten.
Detta är inte militarism. Det är motsatsen till militarism. Det är demokratiskt folkförsvar. Folkbeväpningstanken har djupa rötter i den demokratiska traditionen. Den har motarbetats av höga militärer, då som nu. Men under sin existens har värnpliktssystemet också fostrat goda militära ledare, och det har skapat en förståelse i det civila samhället för de ekonomiska uppoffringar som är nödvändiga för ett effektivt fosterlandsförsvar. General Gustav Hägglund (i antologin Försvaret främst) har med blick på Finland visat hur ett sådant kan organiseras och moderniseras.
Där borde debattfokus ligga.