Vi är försvarsvänliga. Vårt land behöver en genuint stark svensk försvarsmakt. Ingen del av Sverige får utgöra ett försvarspolitiskt vakuum, som skapar osäkerhet och ökar spänningarna i vår del av Europa. När vi prövar värdet av en internationell övning, är det för oss avgörande om den bidrar till att stärka försvarets styrka och främjar vårt säkerhetspolitiska läge och avspänningen i närområdet. Om den inte gör det, bör den ifrågasättas. Även om den ifrågasätts, kan starka skäl i vissa fall motivera att övningen genomförs. Det gäller till exempel övningar för att förbereda FN-operationer av traditionellt slag, men inte stormaktsstyrda insatser som de i Afghanistan och Libyen.
Arctic Challenge Exercise 2015 (ACE) är en internationell flygövning som genomförs i norra delarna av Sverige, Norge och Finland under tio dagar med början den 25 maj. Övningen genomfördes första gången 2013. Initiativtagare är Sverige, Finland och Norge. Även andra länder är inbjudna. I år deltar flyg från Schweiz, Frankrike, Tyskland, England, Nederländerna samt USA. I övningen ingår cirka 3 600 personer och 115 flygplan. Den svenska regeringen har godkänt övningen.
Enligt Försvarsmakten är målsättningen med ACE att piloter från flera nationer får samöva med olika flygplanstyper i stora sammansatta flygstyrkor där taktik och annat övas i en realistisk hotmiljö med simulerade luftvärnssystem. För de svenska förbanden skulle detta, enligt Försvarsmakten, innebära att den operativa effekten ökar genom att man tillsammans med andra kan verka i Sverige och vårt närområde. ACE ska även ge möjlighet att öva värdlandsstöd (Host Nation Support). Norge är övningsledare.
Kritik har riktats mot flygövningen på ytterst varierande grunder. När man som vi bedömer övningen ur ett försvarsvänligt perspektiv, finns det anledning att göra klart för sig ett antal saker.
Enligt Försvarsmaktens hemsida är övningsscenariot en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat. Att Sverige tillsammans med andra länder deltar i sådana övningar, strider i och för sig inte mot Sveriges militära alliansfrihet. Sveriges förpliktelser som medlem av FN är fullt förenliga med alliansfriheten så som vi själva har valt att definiera den.
I vad mån deltagande i sådana FN-insatser är förnuftiga, är en annan sak. Det måste prövas konkret från fall till fall. Det svenska bidraget till Natos operationer i Libyen visade sig inte vara det. I det fallet förelåg visserligen ett mandat från FN:s säkerhetsråd, men i praktiken negligerades uppdragets strikta spärrar och operationerna gick de facto ut på regimförändring, något som klart stred mot Säkerhetsrådets beslut och riskerade Sveriges goda rykte som alliansfri stat och hängiven FN-medlem.
Sverige har tidigare deltagit i av FN ledda operationer som har varit förnuftiga, och bör fortsätta att göra så. Men det är skillnad på att delta i FN-operationer på premisser som är klara och sker i organisationens regi och att delta i sådana operationer som genomförs under Natos ledning och med en av den organisationen bestämd strategi. Ett litet land som Sverige dras i sådana fall lätt in i stormaktsspelet, blir gärna ett stöd för ena eller andra sidan och underordnas lätt en stormakt så som i Afghanistan.
Sedan länge upprepas det som ett mantra hur oerhört värdefullt det är att Sverige deltar i internationella övningar, och inte minst i övningar med Nato. I den senaste försvarspropositionen (Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020; prop. 2014/15:109) sägs detta gång på gång. Det är inte helt lätt att förstå detta postulat, som inte förklaras på ett begripligt sätt. Detta hänger samman med en inbyggd, grundläggande oklarhet i försvarsfrågan.
Förvirringen har att göra med att internationella insatser plötsligt blev den viktigaste uppgiften för Försvarsmakten. Försvaret av den territoriella integriteten blev en sekundär uppgift. Mycket hög prioritet gavs insatsstyrkor, expeditionskårer för offensiva utryckningar, modellerade enligt Nato-standard vad beträffar medel och metoder. Tanken var kanske att man genom insatser i fjärran länder som Afghanistan och Libyen skulle tjäna in och av erkänsla få generös hjälp i ett krisläge – från EU och/eller Nato. Detta var i så fall ett naivt önsketänkande, utan realistisk förankring i en hållbar försvarsstrategi. I grund och botten är det ju så att vi måste lita till vår egen värnkraft. Om någon i avgörandets stund finner det bäst förenligt med sina intressen att komma till vår hjälp, desto bättre. Att det alternativet kan finnas, är en fördel men inget vi kan bygga på.
Om statsmakternas avsikt är att Sverige ska bygga en krigsmakt inriktad på insatser i utlandet, kan man begripa att det internationella samövandet prioriteras. Men om kärnan är att bygga en svensk försvarsmakt, som har till uppgift att försvara territoriet och landet, är förtjusningen i alla dessa internationella övningar inte fullt så begriplig.
Eftersom huvuduppgiften enligt vår uppfattning är att bygga ett eget försvar, måste utrymmet för internationella övningar reduceras. Vi ifrågasätter dock inte att Sverige ska ha svängrum för att kunna delta i genuina FN-insatser med klara och förnuftiga mandat, men i begränsad och underordnad omfattning.
Den svenska inriktningen på försvaret är oklar. Därav följer en betydande oklarhet om hur diverse övningar ska värderas. ACE skadar dock inte svensk militär alliansfrihet. Den kan genomföras. En annan sak är att den bör diskuteras och sättas i relation till hur andra delar av landets försvarskraft värdesätts.
Sverige behöver en ordentlig återställare för att på nytt etablera en genuin försvarsmakt. Säkerhet är ingenting som primärt uppstår genom samverkan med andra. Utan nationell självkänsla kommer man inte långt.
Rolf Andersson