Sverige deltar sedan flera år tillbaka i FN-insatsen MINUSMA i Mali, och nu finns en proposition från regeringen om att vi skall gå med i den franskledda insatsstyrkan Takuba som också skall verka i Mali men möjligen senare även i Burkina Faso och Niger.
Det handlar enligt de flesta i väst om att bekämpa jihadister ungefär som man bekämpat IS i Mellanöstern. Det är också det viktigaste motivet som svenska regering anger för insatserna i Mali. Ytterst, säger man, handlar det om vår egen säkerhet och att vi måste bekämpa terroristerna i Afrika innan de kommer till oss.
Ett par andra motiv har efterhand kommit fram. (Sveriges Radio 6/4)
Moderaterna ser det som ett utmärkt tillfälle att öva svensk militär. Hans Wallmark (M) är väl medveten om riskerna men ser det som en utmaning:
”Jag tror man ärligt kan säga att det är den farligaste insatsen vi gör, men också den mest komplicerade. Det handlar ytterst också från svensk sida om att bygga förmågan hos nationella förband och staber.”
Försvarsminister Peter Hultqvist menar att deltagandet minskar hoten mot oss i Europa och att det ger en möjlighet att visa lojalitet med Frankrike så att vi framstår som en militär partner som gör att vi kan räkna med franskt stöd för oss själva i framtiden:
”Det är klart att det är viktigt. De är en av våra partners i flera olika sammanhang. Här har vi att ta ställning till en konkret insats där vi redan är engagerade och Frankrike har ett långsiktigt engagemang.”
Utrikesminister Ann Linde instämmer:
”Beslutet fattas också för att bidra till kampen mot internationell terrorism och ytterst göra även Sverige tryggare och säkrare.” (Regeringen 16/3)
På flera sätt liknar resonemanget från politikerna och de högsta militärerna argumenten för svenskt deltagande kriget i Afghanistan. Det gällde lojalitet med USA och Nato och att talibanerna hotade också oss i Sverige.
År 2004 förklarade dåvarande ÖB Håkan Syrén: ”Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan.” Det var den rådande uppfattningen som fördes ut till svenska folket av ansvariga politiker och militärer.
Regeringens utredning om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan 2002–2014 visade att det inte var sant. Det enda motivet var att Sverige skulle vara en lojal militär partner till USA och Nato.
Nu är läget ett annat. Det katastrofala kriget i Afghanistan kommer förhoppnings en gång att ta slut, och alla de utländska trupperna kommer troligen att lämna landet inom ett år, om det överenskomna avtalet mellan talibanerna och USA verkligen genomförs.
Desto märkligare är det att regeringen idag med stöd av några av oppositionspartierna är beredd att kasta in Sverige i ett nytt krig utan slut. Denna gång under ledning av Frankrike och utan mandat från FN:s säkerhetsråd, vilket vi tidigare kommenterat.
Situationen i Mali och hela regionen Sahel är mer komplicerad än vad regeringen vill medge. Det handlar inte enbart eller ens främst om terrorister, vilket förklaras i en artikel från danska institutet för internationella studier.
Efter Natos bombkrig mot Libyen 2011 föll det landet sönder, och vapen och beväpnade grupper strömmade söderut och utlöste konflikten i Mali. Tuareger sökte upprätta en egen stat i norra Mali. Boskapsuppfödande nomadfolk, Fulani, började bekämpa det jordbrukande Dogon-folket som svarade med att sätta upp egna miliser.
Det fredsavtal som undertecknades 2015 av Malis regering, regeringstrogna grupper och samt de grupper som stridit för ett ökat självstyre i norr stöds av FN men är enligt flera bedömare inte tillräckligt inkluderande då andra viktiga grupper inte finns med.
Konflikten mellan nomadiserande boskapsskötare och bofasta jordbrukare liknar den på flera andra håll i Afrika. Kriget i Darfur hade den bakgrunden och förvärrades genom inblandning från utländska oljeintressen. Även i Nigeria finns konflikten mellan nomadfolk och jordbrukare, och den har på senare år blivit allt blodigare.
Det handlar om interna etniska konflikter som förvärras både av det förändrade klimatet, vilket ökar konkurrensen om jord och betesmark, och av framväxten av jihadistiska rörelser som får näring av de interna konflikterna.
Svenska regeringen vill helst beskriva situationen i Mali som ett krig mot terrorismen och inte som ett inbördeskrig. Det senare skulle direkt sätta fingret på bristen på folkrättslig grund för den nya Takuba-insatsen. Militär intervention i ett land där det pågår ett inbördeskrig är inte tillåtet enligt FN-stadgan, eftersom det strider mot den folkrättsliga principen om självbestämmande.
Frankrike har sina egna intressen i regionen och hävdar konsekvent att det bara gäller att bekämpa terrorism och att det är ett ansvar för hela EU medverka.
Frankrike har motsatt sig de ansatser som funnits från inhemska ledande politiker att inleda en dialog mellan de stridande parterna i Mali. Uppenbarligen vill Frankrike hellre se fortsatt krig och dra med sig andra EU-länder i detta.
USA som militärt befunnit sig i Sahel sedan flera år tillbaka har, enligt uppgifter i internationella medier, insett det utsiktslösa i att kriga i Sahel och planerar att dra tillbaka sina styrkor därifrån.
Frankrike har haft svårt att få med sig flera stater som deltagare i den nya styrkan Takuba. Tyskland och Norge har tackat nej.
Det vore ett allvarligt misstag om riksdagen i maj röstar för ett svenskt deltagande i ett nytt krig utan tydlig folkrättslig grund, utan tydliga mål och utan tidsplan.