Svensk Personalförsörjning heter ett vinstdrivande bolag som, enligt sin hemsida, ”hjälper företag och [sic] hitta personal med rätt personlighet och attityd”. Rekryteringsuppgiften, sägs det, är ”inte bara att hitta kandidater som är rätt på papperet, utan de som också passar in i gruppen, är motiverade och har intresse för tjänsten”.
Att bemanning (vad säger språkpolisen om denna ”maskulina” glosa?) är ett yrke i sin egen rätt, förstår man av nedanstående självdeklaration:
”Vi har decenniers erfarenhet av att matcha kunders bemanningsbehov – såväl stora som små företag. Vi erbjuder våra kunder rätt lösning för att effektivisera samtidigt som vi snabbt kan täcka ditt behov av kompetenta medarbetare. Hyr du personal av oss får du tillgång till rutinerade, välkvalificerade medarbetare under exakt de dagar, veckor eller månader som är aktuella. Du betalar oss ett fast tim-, vecko- eller månadsarvode. När du hyr personal tar du inga risker. Du betalar bara för den tid som vår medarbetare har arbetat hos dig och slipper tänka på arbetsgivaravgifter, semester- och sjukersättningar.”
Sedan en tid tillbaka är personalförsörjning ett problem för den svenska försvarsmakten. För få söker anställning där, luckorna i organisationen är legio. Först avskaffades rekryteringsunderlaget genom införandet av yrkesförsvarets frivilligsystem, sedan masspensionerades officerare – på stat och i reserven – i en bantad, professionell struktur. (Man kunde inte gärna ha fler befäl än meniga.) Grundrelationen i det militära försvaret blev den mellan arbetsgivare och arbetstagare, som på den övriga arbetsmarknaden. Vilka arbetsrättsliga regler som är tillämpbara på denna partsrelationen, innefattande hela personalstyrkan, är väl ännu inte utrett. Lönenivåer och andra anställningsvillkor lockar under alla omständigheter inte tillräckligt många sökande till lägre befattningar. Så landets försvarsorganisation lider brist på manskap och på sikt också på dugliga officerare, en av de många specialdesignade professioner som numera har akademiserats och byråkratiserats (eller yrken som har blivit professioner genom att tilldelas akademiker- och byråkratstatus).
I detta läge tvingas statsmakten att utreda hur den militära ”personalförsörjningen” ska tillgodoses. Men är detta inte uttryck för ett feltänkande? Är det verkligen försvaret av landet som ska försörjas med soldater (då skulle man förstås kunna vända sig till Svensk Personalförsörjning) – är det inte istället soldaterna som ska försörjas med materiel, mat, meningsfulla arbetsuppgifter och så vidare? Det svenska försvaret hade länge en högt kvalificerad manskaps- och ledarskapsutbildning (den kunde väl mäta sig med och rent av överträffa den civila), som även kom de ordinarie näringarna till godo. Argumentet att rekryterna under denna utbildning tappade mellan åtta och tio månader i arbetslivet, och de befälsuttagna ännu längre tid, var i grunden falskt, eftersom de skaffade sig färdigheter och social kompetens, som de sedan kunde dra nytta av, även om de inte valde militärlivet för en yrkesbana.
Dagens ”personalförsörjningsproblem” inom Försvarsmakten är således självförvållat. Därför behövs ett systemskifte.
Men så långt sträcker sig inte reformivern på försvarsområdet – än (?). Sverige samövar militärt, och tämligen flitigt, med vårt närmaste grannland, Republiken Finland, men där föreligger en asymmetri både vad gäller mobiliseringsgrad och befälsföring. Svenska försvarspolitiker vägrar envetet att se det finska folkförsvaret som en robust modell – mellan skål och vägg talas det om hur taffligt det är utrustat – och väljer att i organisatoriskt hänseende lägga sig mycket nära gällande Nato-standard. En något utvidgad pliktuttagning på frivillighetens grund, som nu ligger i stöpsleven, avser inte att bygga upp ett folkförsvar utan att täppa till de genanta blottorna i yrkesförsvaret – blottor som var klart förutsebara långt innan detta implementerades.
Det rika, välmående Sverige har förvisso råd med en massarmé (där man slipper förhandla om löner och pensionsavsättningar), vilken kan agera både på bred front och i små enheter. I det läget kommer man inte att ha några svårigheter med att säkra den så kallade personalförsörjningen.