Både Barack Obama och hans möjliga efterträdare i Vita huset Donald Trump är överens på en punkt: att européerna betalar för litet för sin egen säkerhet och för sitt eget försvar. De är enligt dem free-riders. Den observationen görs av den tyske liberale publicisten Theo Sommer i en krönika i Die Zeit.
Sommer hänvisar till ett uttalande av Obama i Hannover nyligen: ”För att vara ärlig, européerna är ofta alldeles för självbelåtna när det handlar om deras egen säkerhet.” Trump går längre: han anser Nato vara ”obsolet”. Alliansen måste enligt honom omstruktureras: om Förenta staternas förbundna inte betalar vad det kostar, ”måste USA vara redo att låta dessa länder försvara sig själva”.
Sommer påminner om att Obamas förste försvarsminister Robert Gates noterade att USA under kalla kriget stod för 50 procent av alliansens samlade militärutgifter, men att denna andel efter murens fall har stigit till 75 procent. Det kan delvis förklaras av att de europeiska länderna efter 1990 har skurit ned sina försvarsbudgetar så att ingen når upp till ”erforderliga” två procent av respektive medlemslands BNP, säger Sommer, men bara delvis. USA har under samma period ökat sin försvarsbudget från 3,1 procent till 4,9 procent av det landets bruttonationalprodukt. Det senare betyder i absoluta tal 712 miljarder dollar. Den Bushska krigarstatens operationer och dess följdverkningar är grundorsaken till denna stegring, menar Sommer. Och även om USA:s försvarsbudget efter 2010 har minskat åtskilligt och idag är nere på 523 miljarder dollar, ligger den ändå 50 procent högre än före den 11 september 2001.
Sommer: ”Därtill kommer i runda tal 250 miljarder dollar för stridsinsatser, den inrikes säkerheten, underrättelseverksamheten, cyberskydd, kärnvapenutveckling (vars kostnader döljs i energiministeriets budget) samt betalningar till krigsveteranerna. Inte heller Obama har alltså lyckats med att hålla tillbaka kostnadsökningarna i försvarsutgifterna. Sålunda kommer Pentagon att anskaffa ytterligare 1 700 F35-jaktbombplan (styckepris 100 miljoner dollar), och Obama själv planerar att ersätta så gott som samtliga raketer, ubåtar, långdistansmissiler och atomladdningar för en biljon dollar – 1 000 miljarder!” Mot dessa satsningar står sig de europeiska Nato-ländernas totala bidrag på 250 miljarder dollar slätt, konstaterar Theo Sommer.
Samtidigt har den amerikanska truppnärvaron i Europa krympt drastiskt sedan kalla krigets slut – från närmare en halv miljon soldater som mest till en knapp tiondel av det antalet. Av USA:s samtliga truppstyrkor finns inte mer än en femtedel utposterade här och blott 200 atomvapen.
Vilken betydelse har då Europa för USA? Sommer fortsätter:
”Under kalla kriget var det ingalunda så enkelt att amerikanerna bara försvarade européerna, fastmer försvarade de sig själva och sin ställning som världsmakt här. Men inte heller idag är huvudsyftet med deras fortsatta närvaro Europas försvar. Deras stationering här tjänar endast i ringa mån till att avskräcka Ryssland, utan framförallt till att tillvarata, skydda eller genomdriva amerikanska intressen i andra delar av världen.
Utan deras stödjepunkter i Europa, utan hamnarna, flygbaserna, sjukhusen och kommandocentralerna i Italien, Spanien, Tyskland och Turkiet skulle amerikanerna vara i det närmaste insatsodugliga i Mellanöstern, i Medelhavet, i Arktis. Samma sak gäller för Afrika. (Man kan naturligtvis fråga sig vad det amerikanska Africa Command i Stuttgart håller på med; men hursomhelst!) Också för krigföringen i Irak och Afghanistan var och förblir Europa en oumbärlig mellanstation; 95 procent av allt manskap och all materiel transporterades och fortsätter att transporteras över hela världen därifrån och dit.”