Deltagandet i kriget i Afghanistan är den största svenska militära insatsen sedan Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Kriget har medfört att det alliansfria Sverige kommit att framstå som lojal militär partner till USA och Nato.
Det är ett krig som motiverats på olika sätt under åren. Från början lojalitet med USA efter 11 september och terroristbekämpning till att det var en slags FN-operation, och sedan anfördes humanitära skäl som kvinnors rättigheter och flickors rätt till skolor, för att slutligen åter landa i lojalitet med USA.
Några lärdomar av krigsdeltagandet kan listas.
Krigshysteri
Krigshysterin efter 11 september var en avgörande och farlig grund. USA:s president Bush deklarerade ”War on terror” och hotade att alla stater antingen var med USA eller emot. Sveriges dåvarande försvarsminister Björn von Sydow erkände senare att Sverige gick med i kriget, februari 2002, av solidaritet med USA efter 11 septemberattentaten.
En uppiskad opinion för krig är inget nytt, vare sig före eller efter Afghanistankriget.
Natos olagliga bombkrig mot Jugoslavien 1999 föregicks av en kampanj om att ett folkmord pågick mot Kosovoalbaner.
Natos bombkrig mot Libyen föregicks av en kampanj i väst att Khaddafi var på väg att genomföra massmord på oppositionen i Benghazi.
Det är också väl känt att en reklambyrå låg bakom historien om spädbarn som tagits ut ur respiratorer av irakiska soldater och som bidrog till världsopinionen för USA:s Gulfkrig 1990.
Humanitära skäl
Det är nästan alltid de mest behjärtansvärda humanitära skäl som ansvariga politiker använder för att motivera kriget. När kriget i Afghanistan pågått under ett par år och antalet al Qaida-krigare av CIA bedömdes vara endast 50–100 i landet, blev argumentet om terroristbekämpning ohållbart och istället började Sveriges politiker tala om skydd för kvinnor och barn. Det var få som då påtalade det självklara att inget land går i krig för flickors skolgång. Argumentet var till för att få folkopinionen att stödja ett krig som aldrig var populärt. Tysklands kansler Gerhard Schröder förklarade för ett par år sedan att man gick med för USA:s skull men att man kände sig tvungen att ta upp kvinnors situation i Afghanistan för att få tyska folket med sig.
Folkrätten tänjs
Den folkrättsliga grunden för kriget har presenterats på ett vilseledande sätt. USA:s bombkrig den 7 oktober 2001 saknade mandat från FN:s säkerhetsråd, och hänvisning till självförsvar hade inte stöd vare sig i FN-stadgan eller bland majoriteten av medlemstarterna. När USA:s ockupation var ett faktum gav Säkerhetsrådet mandat till en koalitionsstyrka, Isaf, med en begränsad uppgift att upprätthålla säkerheten i landet (först i Kabul och senare utsträckt till hela landet). Då kriget intensifierades kom Isaf:s verksamhet att utsträckas till fullskalekrig mot talibaner. Det var ett ”mission creep” som knappast hade täckning i mandatet. Efter att Isaf avslutats vid utgången av 2014 bildades en ny Nato-ledd styrka, RSM, som saknade mandat från Säkerhetsrådet. Svenska regeringen hänvisade till en inbjudan från regeringen i Kabul som folkrättslig grund, vilket kan ifrågasättas då det pågick ett inbördeskrig i landet. Sverige har genom deltagandet i kriget medverkat i USA:s och Natos manövrerande för att kringgå FN-stadgans våldsförbud.
Militärens yrkesintresse
Den egna militärledningen hade ett yrkesintresse av att Sverige gick med i kriget. Nytillträdde ÖB Johan Hederström förklarade att man 2001 var positiv till att Sverige gick med då ”man ville öva krig”. Synen på alliansfriheten inom försvaret kan ha påverkats, eftersom närmare 10 000 soldater och officerare i omgångar har deltagit i kriget. Till skillnad från i flera andra länder har det från svenska officerare inte kommit fram någon kritik mot kriget eller mot USA. Vad det innebär för vårt nationella försvar att en stor del av försvarets officerare har varit vapenbröder med USA och Nato återstår att utvärdera.
Hemlighetsmakeri
Sanningen om krig brukar systematiskt döljas av ansvariga politiker. Länge talade de om kriget som en slags FN-insats. Det faktum att kriget var USA:s och att befälhavaren för alla de utländska trupperna var en amerikansk general ville man oftast inte nämna. Kostnaderna för kriget i Afghanistan har aldrig redovisats fullt ut, vilket Riksrevisionen påtalat. Misstankar om krigsbrott som utomrättsligt dödande, targeted killings, har aldrig undersökts trots att försvarsledningen medgivit att den svenska styrkan i Afghanistan deltagit i sådana operationer. Regeringen gav aldrig utredningen om Sveriges deltagande 2002–2014 direktiv om att ta med dessa frågor. Dokumentation om svenska soldaters deltagande i strider har genomgående sekretessbelagts.
Intervention kontra eget försvar
Regeringen menar att deltagande i krig som Afghanistan, Libyen, Irak och nu senast Mali stärker vårt eget nationella försvar. Argumentet har dock avfärdats av Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) som i en studie av vår insats i Afghanistan kom fram till att mycket lite av erfarenheterna där går att använda för Sveriges försvar.
Folkförsvar och värnplikt
För framtiden är det nödvändigt med en upplyst folkopinion som kan granska politikers och militärers krigsargument. Även om det inte fanns ett utbrett folkligt stöd för kriget, var det en del på vänsterkanten och organisationer som Amnesty som anammade tanken att kvinnors rättigheter kan bombas fram.
Det är troligen inte sista gången vi hör från ansvariga politiker att vi måste gå med i krig sockrat med humanitära argument. När politiker börjar tala om krig för mänskliga rättigheter skall man var på sin vakt. Erfarenheterna från Afghanistankriget har förhoppningsvis till en del vaccinerat oss mot sådan retorik.
År 2009 avskaffade en knapp majoritet i riksdagen den allmänna värnplikten, bland annat med motiveringen att yrkessoldater kunde kommenderas till militära insatser utanför landets gränser.
Ett återinförande av den allmänna värnplikten och en återgång till den traditionella linjen att bara delta i fredsbevarande FN-insatser skulle vara den bästa garantin mot att ryckas med i framtida stormaktsledda krigsäventyr.
Not: Läs även Föreningen Afghanistansolidaritets vitbok om kriget: Vitbok Sverige i Afghanistan