Sverige deltog i kriget i Afghanistan för att kvalificera sig som partner till USA och Nato i framtida militära operationer.
Den statliga utredningen (SOU 2017:16) skriver inte uttryckligen om motivet men säger att ett av målen – ”Trovärdighet för och förmåga hos Sverige som deltagare i internationella insatser” – har uppfyllts tillfredsställande och att ”Deltagandet i Isaf bidrog till att partnersamarbetet mellan Nato och Sverige utvecklades”. Inga övriga mål som rörde utvecklingen av det civila samhället uppnåddes.
Det var också naturligt då de målen aldrig var huvudsaken för Sveriges deltagande i kriget. Om insatser för civila mål stod i vägen för de militära operationerna fick de förra vika.
Under de 12 år då Sverige hade stridande trupp i landet förde ansvariga politiker ut budskapet att Sverige var i Afghanistan för att bygga ett bättre samhälle, stärka kvinnors rättigheter och ordna flickskolor. Få opinionsbildare invände mot den bilden, och det blev forskare på Försvarshögskolan som talade klarspråk och sa att vi var i Afghanistan för USA:s och Natos skull. Inget land i världen går i krig i ett annat land för flickors skolgång.
I utländska medier kunde dock Carl Bildt gå ut och förklara att vi var i Afghanistan som vapenbröder med USA.
Nu då den statliga utredningen visade på ett närmast totalt misslyckande med de civila målen har en del ledarskribenter försökt rättfärdiga kriget med att det verkliga syftet ju var partnerskap med USA och Nato och att detta uppnåddes.
Ansvariga politiker från Göran Perssons regering till Fredrik Reinfeldts vilseledde svenska folket om kriget. Men trots alla försök att framställa kriget som någon slags FN-styrd humanitär operation fick det aldrig allmänhetens stöd vare sig hos oss eller ute i Europa.
Problemet att sälja in Afghanistankriget beskrevs av tidigare kanslern Gerhard Schröder som förstod att det inte räckte ens för Nato-landet Tyskland att hänvisa till solidaritet med USA utan att man måste lägga till en ”humanitär dimension” och tala om kvinnors rättigheter.
Då Sverige gick med i kriget 2002 var skälet solidaritet med USA efter attentaten den 11 september. Dåvarande försvarsministern Björn von Sydow som ledde förhandlingarna med britterna om deltagandet sa i en intervju i tidskiften Fokus: ”Det var inte bara den känslomässiga solidariteten utan vi tänkte i termer av kollektiv säkerhet: en för alla, alla för en.”
För ÖB Johan Hederstedt var kriget ett tillfälle att prova det nya konceptet för försvarsmakten som var att delta i internationella operationer. Man hade redan tidigare börjat orientera sig bort från nationellt svenskt försvar och deltog 1999 i den Nato-ledda Kfor-styrkan på Balkan. Omställningen av försvaret aviserades i försvarspropositionen 1999: ”Regeringen anser att alla operativa insatsförband i princip skall kunna användas för internationell verksamhet.” Den formella förändringen kom med försvarsbeslutet 2004 då huvuduppgiften blev internationella operationer. ”Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”, deklarerade ÖB Håkan Syrén, utnämnd samma år. 2009 beslöt riksdagen med knapp majoritet beslut att avskaffa värnplikten bland annat med syftet att kunna kommendera militär personal till insatser utanför Sverige.
Natos medlemsländer ställde upp för USA i kriget i Afghanistan och hänvisade till solidaritetskravet inom alliansen. I utvärderingar av kriget i flera av dessa stater finns inga tydliga mål för krigsdeltagandet annat än just solidaritet med USA. President Bush ställde andra stater inför ett val efter den11 september: ”Med oss eller mot oss i kriget mot terrorismen.” Svenska politiker har sagt att det då, direkt efter attentaten den 11 september, hade varit mycket svårt att inte delta i den nybildade Isaf-styrkan. Det gällde 2002 endast 45 man i Kabul under 6 månader, inte mer. Men Sverige kom att fortsätta i kriget i 12 år och sätta in större och större styrkor. Det kan inte förstås på annat sätt än att svenska regeringar medvetet ville närma Sverige till Nato. Det var inte tvingande för oss. Vi var inte medlem i Nato och omfattades inte av alliansens krav på solidaritet. Att Sverige skulle vara i Afghanistan av humanitära skäl saknar all trovärdighet. För att citera professor Gunnar Åselius vid Försvarshögskolan ”Ingen stat går i krig mot en annan för flickors rätt till skolgång. Men det är någonting som kan vara svårt för svenska politiker att tala öppet om med det svenska folket för det är inte så vi är vana vid att se vår försvars-och utrikespolitik ”(God morgon världen 24 oktober 2010).
Motivet att framstå som en militär partner till USA/Nato visade sig genom svenska regeringens beslut i en rad frågor under kriget som dock knappast kommenteras i den statliga utredningen.
Få länder i den Nato-ledda Isaf-koalitionen i Afghanistan har varit så följsamma mot USA/Nato som Sverige. Sverige stannade kvar i landet med stridande trupp längre än flera viktiga Nato-stater. Holland drog tillbaka sin styrka 2010, Kanada 2011, Spanien och Norge 2013. Sverige behöll sin bas i Mazar-e-Sharif ända till juni 2014 medan Isaf avslutades i december 2014.
Sverige tog 2005 på sig uppdraget att leda ett så kallat Provincial Reconstruction Team (PRT) i fyra provinser i norra Afghanistan, ett område stort som halva Götaland. Turkiet var också villigt att ta den rollen, men uppenbarligen var Sverige att föredra för Nato. Syftet med PRT var att med militära styrkor säkra ett område för att kunna bygga en fungerande stat. Uppdraget kom att kräva utökade militära insatser och ledde svenska Isaf-styrkan in i intensiva strider 2009–2012.
USA/Nato bestämde de så kallade insatsreglerna (Rules of Engagement) som anger vilka vapeninsatser Isaf-styrkorna fick använda. Stora Nato-länder som Tyskland, Spanien, Italien och Turkiet fick igenom undantag om att ej delta i nattliga operationer, ej strida i snö, ej strida längre bort än två timmars väg från sjukhus med mera. Sverige hade inga sådana undantag.
När valet stod mellan att följa USA/Nato:s direktiv och att koncentrera sig på de civila målen vann alltid de förra. Tydligast visade det sig med den nya strategin 2009.
Isaf hade uppdraget att upprätthålla säkerheten i Afghanistan. År 2009 skedde dock vad som av svenska militären kallade ett ”paradigmskifte”. Man gick över till upprorsbekämpning som innebar fullt krig mot talibaner. Svenska Isaf följde USA:s/Natos krav och införde COIN-strategin ( Counterinsurgency). Motståndet skulle elimineras för att säkra områden för civil uppbyggnad. Problemet var att COIN till stor del byggde på nattliga räder i afghanska hem (targeted killings) som skapade en våldsam förbittring hos allmänheten och som ledde till än större motstånd från talibanerna. Kriget expanderade över hela Afghanistan och nådde rekord i antalet krigsincidenter och dödade och sårade.
På en skriftlig fråga från Föreningen Afghanistansolidaritet om Sverige också använde sig av targeted killings blev svaret något svävande men att det var ”högst sannolikt” att man på olika sätt deltagit i sådana operationer ”vid ett antal tillfällen” tillsammans med afghanska förband.
Genom att läsa Isaf:s egna rapporter om targeted killings-operationer 2009–2011 kan man se att det också i de fyra provinser där svenska Isaf haft ledningen genomfördes sådana aktioner:
Provins Dödade Tillfångatagna
Balkh 37 85
Samangan 0 3
Jowzjan 12 21
Sar-e-Pul 17 21
Totalt svenska PRT
66 130
Totalt Afghanistan
3 865 7 126
Den kraftiga opinionen hos afghanerna mot nattliga räder tvingade 2012 USA att nästan helt upphöra med sådana aktioner. Istället femdubblades antalet drönarattacker mot misstänkta motståndare. Utredningen nämner inte Sveriges deltagande i targeted killings utan talar istället om svenska specialstyrkor som hjälpte afghanska specialpoliser att ”genomföra svåra uppgifter” som att ”gripa personer ur det väpnade motståndet eller kriminella”. Dagens Nyheter (15/1 2014) kunde dock avslöja att dessa specialstyrkor dödat dussintals motståndare i olika aktioner, bland annat nattliga räder i afghanska hem.
Under perioden 2009–2012 försvårades alla försök att uppnå civila mål. Allt handlade om upptrappade intensiva strider, så också för svenska Isaf.
Trots paradigmskiftet till COIN fick svenska folket ingenting veta. Enligt Wilhelm Agrell underlät svenska regeringen också att ge riksdagen information (se boken Ett krig här och nu). Den statliga utredningen skriver att istället för att tala om upprorsbekämpning och COIN kallade regeringen det ”befolkningscentrerad strategi” i propositionen 2010. Därmed godkände dock regeringen att svenska Isaf genomförde COIN-strategin.
Den norska utredningen om kriget trängde djupare in i frågan om det politiska ansvaret för COIN. Norska myndigheter hade godkänt strategin i Natos råd. Den offensiva upprorsbekämpningen körde över de norska PRT-cheferna som hamnade i ett slags vakuum med oklar strategi. För Norge var lojaliteten med USA/Nato det helt avgörande även om det försvårade eller omöjliggjorde de civila målen.
Den svenska statliga utredningen summerar strategin för upprorsbekämpning:
”COIN-konceptet misslyckades i det svenska operationsområdet, liksom i hela Afghanistan.”
Man vann inte afghanernas ”hearts and minds” och kunde inte stabilisera landet.
Idag är situationen i Afghanistan värre än någonsin, och nu talar USA och Nato om att åter sända fler soldater.
Anförande vid ett möte med FiB i Uppsala 23 maj 2017