Anders Åslund har återkommit efter att ha lämnat tankesmedjan Atlantic Council, med Förenade Arabemiraten som en stor bidragsgivare. Av en stort uppslagen ledarartikel i Svenska Dagbladet den (25/7) framgår att Åslund numera är ”senior fellow” på tankesmedjan Fri värld. Hans budskap är att president Putin är beredd att starta krig för att återskapa ett ”Storryssland”.
Efter att ha läst professor Timothy Freys bok Weak Strongman. The Limits of Power in Putin’s Russia (Princeton University Press 2021) är det svårt att följa Åslunds politiskt styrda funderingar. Boken har undertiteln: “Looking beyond Putin to understand how today’s Russia actually works.” Frey är professor i statsvetenskap vid Columbia University och “Co-Director of a research laboratory at the Higher School of Economics in Moscow”.
Frey ber oss ha lite perspektiv. ”2017 spenderade Nato-länderna 900 miljarder dollar på försvar, medan Ryssland spenderade 67 miljarder dollar. […] USA och dess europeiska allierade spenderar ungefär femton gånger mer än vad Ryssland gör på försvar. Även utan USA: s bidrag är Natos försvarsutgifter ungefär fyra gånger större än Rysslands. USA och Kina spenderar ungefär nio respektive fyra gånger vad Ryssland gör på försvaret. Rysslands försvarskostnader ökade från 2010 till 2015, men har minskat sedan dess.”
Att gå i krig kräver regelmässigt allierade. I detta sammanhang påpekar Frey: ”Ett sätt att mäta Rysslands bästa vänner är att utforska stödet för en FN-resolution från 2014 som förklarar att den ryska annekteringen av Krim var olaglig. Hundra länder röstade för resolutionen, femtioåtta röstande la ned sina röster och endast tio röstade emot förklaringen, nämligen Armenien, Vitryssland, Bolivia, Kuba, Nicaragua, Nordkorea, Sudan, Syrien, Venezuela och Zimbabwe … inte mycket av en utmaning för USA eller dess allierade.”
Till skillnad från Åslund framhåller Frey att ”Ryssland […] trotsat förutsägelser om att Ryssland skulle utvidga kriget med Ukraina bortom Luhansk och Donetsk för att återskapa ett tsaristiskt Ryssland. Ryssland har inte heller ingripit med militär styrka i Baltikum trots vissa farhågor om detta.”
Timothy Freys diskussion om Ukraina och Nato är av stort intresse: ”2008 inledde Bush-administrationen ansträngningar för att föra Ukraina och Georgien in i Nato. Insatserna var höga med tanke på Ukrainas storlek, komplicerade historia med Moskva och strategisk betydelse. Förenta staterna mötte inte bara kritik från Moskva utan också från Nato-allierade som Tyskland och Frankrike, och till och med från vissa i allmänhet pro-västerländska ryssar. Efter mycket intern debatt lovade Nato att Ukraina och Georgien ’kommer att bli Nato-medlemmar’, men erbjöd inte en medlemshandlingsplan med några detaljer eller startdatum. Det öppna åtagandet var det värsta av alla världar. Det uppmuntrade Moskvas misstankar om att Nato ville omringa Ryssland, medan besvikna regeringar i Ukraina och Georgien ville att Nato skulle röra sig snabbare och orsakade förbittring bland alliansmedlemmar som var splittrade i frågan. Vissa hävdar att hotet om Natos expansion i slutändan ledde Ryssland att annektera Krim och ingripa i östra Ukraina som svar. Den mest framstående förespråkaren för denna uppfattning sitter i Kreml. År 2007, vid ett årligt möte med försvarsexperter som kallades München-säkerhetskonferensen, höll Putin ett skarpt tal och hävdade att det är uppenbart att Natos expansion […] är en allvarlig provokation som minskar nivån på ömsesidigt förtroende. ’Och vi har rätt att fråga: mot vem är denna expansion avsedd?[…] Efter annekteringen av Krim 2014 påpekade Putin ’att västerländska länder ständigt försöker sopa oss in i ett hörn för att vi har en oberoende position […] Men det finns en gräns för allt. Och med Ukraina har våra västerländska partners gått över gränsen.’ [] Försvarare av Natos expansion […] argumenterar för att länder i Östeuropa har rätt att välja allianser som de vill.”
I alla händelser lyfter Frey fram ”Stephen Sestanovich, före detta ambassadör för före detta Sovjetunionen och nu professor vid Columbia University, som ser Kremls försök att koppla Natos expansion till Ukraina som en efterföljande rationalisering av rysk politik som genomförts av inrikespolitiska skäl. Han hävdar att Nato-medlemskap för Ukraina har varit en död fråga sedan 2009.” Det är svårt att tro annat än att även Putin inser detta, vilket gör Åslunds ”Gud hjälpe oss!” i nämnda SvD-artikel rent patetiskt.
Frey synes ifrågasätta USA:s och EU:s sanktionspolitik mot Ryssland. Han skriver; ”Trots många förutsägelser under 2014 har både USA och Europeiska unionen hållit ekonomiska sanktioner på plats i mer än sex år till överraskning för nästan alla.”
Lika intressant är påpekandet i boken att ”på frågan hösten 2018 om Rysslands högsta prioritet ska vara ’supermaktstatus’ eller ’sina egna medborgares välfärd’ valde 51 procent av ryssarna den andra, en ökning från 33 procent 2014.” Och vidare: ”En undersökning från Levada Center i januari 2020 visade att 82 procent av ryssarna anser att Ukraina borde vara en oberoende stat, och bara 15 procent anser att”Ryssland och Ukraina måste förenas i ett land”. Så, ju mer man läser i boken, desto mindre trovärdig blir Åslund.
Och efter Putin spår Frey: ”Ryssland kommer sannolikt att fortsätta förlita sig på billiga opportunistiska taktiker för att begränsa västerländskt inflytande.”
Frey avlutar boken med att påpeka: ”Kommentarer till Ryssland i de populära medierna idag domineras av journalister, politiker, tankesmedjor, aktivister och tidigare politiker. […] Men det har också inneburit att forskare som bedriver grundforskning om Ryssland är mer marginella än de var under det kalla kriget, då relationerna mellan akademiska Rysslandsbevakare och politiska beslutsfattare var närmare. Skälen till detta är många. Partiska tankesmedjor, konsultföretag och PR-företag som stöds av utländska regeringar och stora företag spelar en allt större roll i debatten.”
Istället för att lyssna på skribenter från partiska tankesmedjor som Fri värld bör vi alltså istället ta del av den fria forskningen, till exempel Timothy Freys bok.