Sverige tycks, i stor politisk enighet, lida av beröringsskräck när det gäller Ryssland. Det gynnar varken Sverige eller Ryssland.[…]
Hur ska ett litet grannland som Sverige förhålla sig till dagens Ryssland, alltmer inåtvänt, präglat av Putinstyrets nationalistiska och auktoritära inriktning?
Många svenska tycker att svaret är självklart: det räcker med en förstärkning av det alltför svaga svenska försvaret.
Men hur är det med den civila, mänskliga sidan? Mycket mindre intresse och utredningar ägnas åt den.[…]
Intressant är att se på hur Västerbottens län går till väga. Västerbotten är nämligen nu i två år ordförande i det regionala Barentsrådet (fyra länder och 14 län på Nordkalotten). Man inriktar sig på konkret samarbete: rovdjurens framtid, ungdomars hälsa, telemedicin och jämställdhet i de manliga skogsyrkena.
Inga flotta proklamationer om att stärka demokratin och yttrandefriheten i Ryssland. Utan praktiska, jordnära frågor som även ryska aktörer i norr visat intresse för.[…]
Den nya regeringsstrategin har, som jag ser det, två grundfel. Dels behandlar den inte parterna jämbördigt. Sverige bestämmer, lite översittaraktigt, om vad som ska göras i Ryssland. Det här är inte något som vare sig gillas av Ryssland som stat eller av ryssar i gemen. En sådan attityd motverkar sitt syfte, den liknar mer en numera föråldrad u-landssyn. Dels har strategin ett statligt uppifrånperspektiv – som om det var en fråga mellan Sverige och ryska staten. Men det är underifrån, i civilsamhällets folkrörelser, i kommunala initiativ, i frivilliga insatser som praktiska resultat bäst åstadkoms. Staten ska kunna stötta lokala och regionala utbyten kring idrott, kultur, utbildning, arbets- och naturmiljö, socialt arbete. Och dessa utbyten ska vara ömsesidiga. Läs artikel