Det finländska riksdagsvalet den 19 april utföll ungefär som opinionsundersökningarna hade förutspått. Dock blev inte centerns seger så stor som man trodde och samlingspartiets nederlag inte av samma dignitet som det ett slag såg ut att bli. Centern, som 2011 efter åtta år i regeringens ledning råkade ut för ett rejält bakslag, vann 13 platser och fick nu 49, medan sannfinländarna faktiskt fick färre röster än samlingspartiet men ändå, på grund av systemet med utjämningsmandat, en plats mer än detta, 39 mot 38, dock något färre platser än 2011. Socialdemokraterna tappade mest, åtta mandat till 34, vilket innebär att man tillsammans med vänsterförbundet nu endast har 46 platser, med dryga 30 procent den lägsta procentsatsen för den samlade vänstern i Finland någonsin. Man kan jämföra med mellankrigstiden då socialdemokraterna regelmässigt hade minst 35 procent. Ännu i valet 2003 fick partiet 53 platser i riksdagen. Utfallet bekräftar att Finland verkar ha blivit ett genuint borgerligt land.
Enligt finsk parlamentarisk tradition kommer den nya regeringen att ledas av det största partiet. Statsminister blir således centerns ledare, Juha Sipilä, som för några år sedan utan någon egentlig politisk erfarenhet ställde upp som partiledarkandidat och vann. Han hade gjort karriär i företagsvärlden och sålt ett av honom startat företag inom elektroniksektorn. Juha Sipilä skall nu välja vilka partier han kan tänka sig att regera med för att uppnå en arbetsduglig majoritet, det vill säga representerande en bra bit över 100 av totalt 200 mandat. Det finns ett flertal olika modeller att välja på, men en ny regering formas troligen av tre av de fyra största partierna (således inklusive sannfinländarna) eller två av dessa plus två mindre. Den förra koalitionsregeringen, som leddes av samlingspartiets Jyrkki Katainen och sedan förra sommaren av partikollegan Alexander Stubb, var ursprungligen en koalition av sex partier, men efter hand hoppade både vänsterförbundet och de gröna av. Experimentet med en dylik bred och svårstyrd koalition lär inte upprepas.
Oavsett hur den nya regeringen Sipilä kommer att se ut, kommer den att ha en diger agenda. Finland har stora ekonomiska problem. Som den förre svenske finansministern Anders Borg framhåller i sin och den finska ekonomiska forskningscentralens chef Juha Vartiainens nyligen sammanställda rapport är kostnadsläget, på grund av alltför generösa lönepåslag under en följd av år, 15–20 procent över jämförbara länders och produktivitetsutvecklingen otillfredsställande. Detta senare är en följd av förlusten av jobb inom flera produktivitetsnormerande industriers nedgång, främst inom elektronik- och papperssektorn, vilket medför att andra sektorer inom ekonomin bestämmer produktivitetsnivån.
Den avgångna regeringen har på grund av motsättningar inte minst mellan samlingspartiet och socialdemokraterna kunnat åstadkomma väldigt litet för att rätta till de ekonomiska obalanserna. Detta blir den nya regeringens centrala uppgift. Men den har också en besvärlig utrikespolitisk situation att bemästra. President Sauli Niinistö (samlingspartiet), som enligt författningen har hand om utrikespolitiken (men inte EU-frågorna), har skaffat sig en ganska tydlig profil och, stödd av utrikesminister Erkki Tuomioja (socialdemokraterna), försökt hitta en balansgång mellan rimliga relationer till Ryssland och lojalitet med EU-kretsen. Sålunda har man tydligt kritiserat Ryssland folkrättsstridiga annektering av Krim och dess intervention i östra Ukraina. Men samtidigt är man som alltid angelägen om att upprätthålla kontakten med Ryssland och president Putin personligen. Finland har sin 1 300 kilometer långa landgräns att tänka på plus mycket stora investeringar i Ryssland som nu drabbats av EU:s sanktioner.
Den säkerhetspolitiska debatten i Finland har under senare år varit intensiv. Finska media följer av naturliga skäl på ett helt annat sätt än våra kontinuerligt militära rörelser och förändringar på andra sidan gränsen. Man har under de två senaste åren noterat ett dramatiskt utökat ryskt övningsmönster. Detta har lett till en periodvis omfattande Nato-debatt. Två finska partier, samlingspartiet och svenska folkpartiet, vilket under en lång följd av år innehaft försvarsministerposten, har tagit ställning för en finsk ansökan om medlemskap i alliansen. Även sannfinländarnas ledare, Timo Soini, har antytt att han inte är helt främmande för tanken. Den generella inställningen har dock varit att en ansökan inte är aktuell men förblir en option. Presidenten har tidigare publikt sagt att någon ansökan inte blir aktuell under hans (första?) mandatperiod, som slutar 2018. Den avgående statsministern Stubb har under valkampanjen föreslagit en ny Nato-utredning; den enda som gjorts sammanställdes – av en tjänsteman i utrikesministeriet – redan 2007.
Centerpartiet, som under det kalla kriget sågs som förvaltare av den så kallade Paasikivi-Kekkonenlinjen, representerar knappast någon ivrig Nato-linje. Det har tagit ett kongressbeslut av innebörd att saken måste underställas en folkomröstning. Socialdemokraterna har ett liknande, ehuru mindre specifikt, kongressbeslut bakom sig. Det finns knappast några skäl att tro att Nato-frågan skulle komma att spela en avgörande roll i förhandlingarna om en ny regering. Ekonomin kommer att dominera. Att man då skulle använda politisk energi och tid på att söka nå enighet om någon ny Nato-linje verkar mindre sannolikt. Kanske kommer Nato inte alls att nämnas i regeringsprogrammet, oavsett vilken koalition det blir. Om man lämnar Nato åt sidan innebär detta ju att en ansökan förblir en option, men intet annat. Av de svarande var i en enkät 75 procent av de nyvalda riksdagsledamöterna mot en Nato-ansökan. Däremot finns det som bekant ett starkt stöd för ett utvidgat finsk-svenskt försvarssamarbete.
Att en regering Sipilä skulle ge sig i kast med Nato-frågan verkar således inte troligt, särskilt som en del nu tyder på att samlingspartiet inte kommer att ingå i den nya koalitionen. Men även om så skulle bli fallet, lär man inte få med övriga partier på denna väg. Den livliga diskussionen om den artikel som fyra nordiska försvarsministrar och den isländska utrikesministern den 9 april publicerade visar hur känsligt hela frågekomplexet är. Huruvida detta utesluter någon form av ny Nato-utredning undandrar sig min bedömning.
Författaren var 1992–1997 svensk ambassadör i Helsingfors och medverkar i antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! (2014)