Historiska vändpunkter upptäcks nästan alltid i efterhand, och de som ser historiska vändpunkter äga rum har nästan alltid fel. Det finns undantag från denna tumregel. Den borgerliga världens sammanbrott och imperiernas fall 1914–1918 var en sådan vändpunkt, som registrerades också av samtiden, liksom den utdragna koloniala frigörelsen efter 1945 och sovjetsystemets snabba undergång 1989–1991. De ledde alla till djupgående och oåterkalleliga förändringar i världsmåttstock.
Andra händelseutvecklingar under samma århundrade fick stora – ofta nog ohyggliga – konsekvenser för mänskligheten utan att fördenskull bli epokala. Hitlerismens tolv år vid makten rubbade egentligen ingenting; i Tyskland lämnade de efter sig motorvägar och socialförsäkringar och ett sällan skådat mördande. Den 11 september 2001 ledde inte världshistorien in på nya spår, och inga analytiker och ”experter” på det ena och det andra har heller kunnat övertygande visa, att den 24 februari 2022 har varit ett vägskäl av vändpunktskaraktär.
I efterhand kommer man säkerligen att kunna avfärda alla påståenden i motsatt riktning som löst prat.
Men det lösa pratet kan i sig vara en pådrivande kraft och påverkansfaktor. 11/9 fick Sverige att gå in i ett onödigt krig, i Afghanistan, och 24/2 att ansöka om medlemskap i en av historien förbisprungen militärallians. Den första händelsen skapade en ny företeelse, ”kriget mot terrorn”, ett krig som i sig var terroristiskt och fick sina utlöpare men som ingenstans ledde till någon avgörande seger. Den andra händelsen skapade krigshysteri i ett land, Sverige, mot vilket inget påvisbart krigshot förelåg. Demokratisk praxis sattes i bägge fallen ur spel. Ledarskapet gick på känn, beaktade inte fakta. Lojalitet med den stora makten USA var den allt överordnade principen för vår statsledning.
Det ideologiskt-emotionella draget i svensk utrikes- och säkerhetspolitik har, tvärt emot vad man hade kunnat förvänta, förstärkts efter murens fall och systemkonfliktens upphörande. Gamla fiendebilder dammas av. Beprövade grundhållningar läggs att förfalla. Ett slags undantagstillstånd råder. Nu, i högre grad än på länge, krävs medborgerlig vaksamhet, så att vårt nationella självbestämmande inte säljs ut. Trestatsmötet i Madrid på försommaren var tillräckligt illavarslande.