Den svenska statsledningen, enkannerligen den alltmer problematiske försvarsminister Peter Hultqvist, har utnämnt Ryssland till vårt lands primära antagonist. (Kina på andra sidan jordklotet kommer inte långt därefter.) Detta är minst sagt obetänksamt. Vårt land har inga akuta och naturliga fiender, eftersom inga andra länder hyser några fientliga avsikter mot oss. (Intressemotsättningar är en annan sak.)
Vilket egentligen är ett utmärkt läge för småstaten, som i ovist nit började nedrusta när landets ekonomi höll på att komma på fötter. Vi blir, realistiskt betraktat, inte angripna av någon främmande makt, om vi inte deltar – eller planerar att delta – i ett angrepp på denna makt. Historiska hostiliteter har lagts på hyllan, men den som rör Ryssland har tagits fram ur skåpet igen. Det är närmast ofattbart.
Den ryska staten har inte hotat vårt rike på över två århundraden. (Dessförinnan hotade vi varandra.) Korrekta relationer har kunnat upprätthållas trots skilda samhällssystem och statsförfattningar. Raoul Wallenberg och ubåtsintrång (vad hände egentligen i det förra fallet, hur många intrång var det?) har inte nämnvärt påverkat dessa. Familjen Nobel gjorde på sin tid sina stora affärer i ryska riket. ASEA och LM Ericsson fanns på plats där. Svenska arvprinsen Vilhelm ingick äktenskap med en rysk storfurstinna. En av Leo Tolstojs söner gifte sig med en dotter till Enköpingsdoktorn Ernst Westerlund. Och förvisso: ryska krigsfångar hjälpte till att gräva Göta kanal.
Efter andra världskriget beviljades av antikommunistiska regeringen Erlander den så kallade rysskrediten (en miljard kronor), som gjorde svenska företag på gott humör.
Nutida svenska regeringsföreträdare väljer att blunda för denna bakgrund. Sverige var under 1900-talets världskrig inget angreppsmål för Ryssland. Andra länder önskade dra med Sverige i kriget. Vi stod på oss.
Vi ska stå på oss idag också. Vi bör göra detta, även om regeringen utsänder defaitistiska signaler med innebörden, att vårt nationella oberoende uteslutande hänger på ”samarbeten med andra”. Det officiella mottot borde istället vara: ”Vänskap med alla.” Vänskap sammanfaller förvisso inte med kärlek eller gränslös sympati. Vänskap är, med den norske författaren Kjell Askildsens ord, ”ömsesidig påverkan”. Man influeras av men godtar inte allt som vännen säger. Man kan till och med ogilla en del av det han gör.
Den nuvarande svenska regeringspolitiken är vådlig. Den är en lydstatspolitik omskriven till ”solidaritetspolitik”. Som lydstat utsätter vi oss för mycket stora – delvis förutsebara, delvis oförutsebara, helt och hållet självförvållade – risker. Varför ska vår säkerhet bero av någon annans vilja, i praktiken en kombination av påtryckningar (utpressning) och godtycke (lynne)? Den officiellt deklarerade alliansfriheten ger oss ett nödvändigt men säkert inte tillräckligt skydd.
Ty sist och slutligen är det vår egen goda vilja som det kommer an på. Det ska för oss inte spela någon roll, vilket styre som sitter i Warszawa eller i Vilnius eller i Moskva, om det inte kränker vår statliga suveränitet. Att Estland har en homofobisk inrikesminister, är tråkigt för många ester. Men vi måste i god politisk ordning hantera våra förbindelser – vara vänner – med det närmaste grannskapet (också om de där skulle vara mer eller mindre homofoba eller antifeministiska).
Regeringen Löfven har här en läxa att göra. Inte bara vänskapen, också världsfreden är värd ett pris.