Hur kan svenska försvaret och försvarsviljan komma att påverkas av värdlandsavtalet? Blir försvaret starkare och mer anpassat till försvar av hela vårt territorium eller ökar risken att försvaret fortsatt utvecklas till att anpassas för insatsoperationer i linje med Natos strategi?
Sverige har gradvis närmat sig Nato genom deltagande i stora militärövningar och genom att till exempel tillåta Natos Awacs-plan att flyga över svenskt territorium.
Värdlandsavtalet som nu bereds är det största steget mot ett närmare militärt samarbete med Nato. Avtalet tar höjd både för övningar och för krigsfall samt möjliggör användning av militära anläggningar och styrkor under Natos befäl på svenskt territorium, transiteringar av sådana styrkor och flygningar genom svenskt luftrum. Inga begränsningar anges för vapen eller styrkornas storlek.
Svenska regeringen måste ge tillstånd för varje Nato-övning inom avtalet, men sedan man väl inbjudit tar Nato helt över.
Regeringen har i den nu liggande lagrådsremissen angett den så kallade solidaritetsförklaringen som ett centralt motiv för värdlandsavtalet.
Baltikum
Den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen kan ge förväntningar om svensk stöd till Baltikum som helt saknar verklighetsförankring och kan sätta vår alliansfrihet ifråga.
Värdlandsavtalet kan användas, om aktivistiska krafter får inflytande, att ge Nato möjlighet till militära insatser i Baltikum från svenskt territorium. På DN Debatt den 7 januari skrev 25 förespråkare för svenskt Nato-medlemskap att medlemskap skulle vara viktigt för Nato att kunna ingripa i Baltikum: ”Men en kedja är inte starkare än den svagaste länken. Och den är i dag Sverige. Förstärkningar måste flygas in över oss, flygbaser i Sverige är viktiga för flygunderstöd.”
Solidaritetsförklaringen
Både nuvarande och förra regeringen har vilseledande sagt att solidaritetsförklaringen har godkänts av riksdagen. Det stämmer inte. Deklarationen var insmugen i en försvarsproposition och diskuterades inte av riksdagen. Att denna sliriga och gummiartade deklaration nu anges som ett centralt motiv för värdlandsavtalet är farligt.
Den svenska solidaritetsförklaringen kan ställas mot Finlands hållning. De baltiska staterna har på flera sätt en närmare relation kulturellt, ekonomiskt och politiskt till Finland än de har till Sverige. Ändå avvisar den finske presidenten i tydliga ordalag varje tal om att hans land skulle ha någon förpliktelse att militärt stödja Baltikum vid kris eller krig:
”Då och då får vi höra tankar som skisserar upp något slags delansvar för Finland när det gäller försvaret av Baltikum. Jag har dock varit tvungen att vara ganska precis i denna fråga. Av den enkla anledningen att Finland inte befinner sig i en sådan ställning där det kan ge andra sådana militära säkerhetsgarantier som det inte ens själv har. Vi är inte heller en stormakt som har ’ammunition’ till övers att dela ut. Vår östgräns är längre än Natoländernas sammanslagna gräns mot Ryssland. Om ett folk på drygt fem miljoner invånare under dessa förhållanden i princip självt ansvarar för sitt försvar är det ett tillräckligt stort ansvar.” (Tal på ambassadörsdagarna den 25 augusti 2015)
För den finske presidenten handlar det inte om att vara osolidarisk gentemot Baltikum. Istället understryker han att värnandet av det egna landets territorium är det bästa bidraget till avspänning och fred i Östersjöområdet.
Spänningarna ökar
Spänningarna riskerar att öka i Östersjöområdet om värdlandsavtalet antas. Det leder sannolikt till en ökad misstro mellan Ryssland och Nato. Resultatet kan från båda sidor bli fler övningar, fler incidenter, fler kränkningar och militär uppbyggnad på båda sidor. Vid en konflikt i Östersjöområdet kan Sverige med värdlandsavtalet bli förstahandsmål, om Ryssland ser vårt territorium som tillgängligt för Nato-baser och ifrågasätta vår alliansfrihet.
Försvaret felinriktas, försvarsviljan kan gå ner
Försvaret kan komma att inriktas mot Nato-samarbete på bekostnad av det nationella försvaret, vilket kan påverka försvarsviljan och försvåra möjligheterna att återställa den allmänna värnplikten.
Försvarsminister Peter Hultqvist skriver i lagrådsremissen om värdlandsavtalet att vi skall ha en ”trovärdig nationell försvarsförmåga”, men det påståendet undergrävs i samma andetag av att det skall baseras på internationella samarbeten i EU och på ökat samarbete på bred front: i Norden, Östersjöområdet, FN och OSSE, med Nato och genom den transatlantiska länken. Här sägs inget om nödvändigheten av att bygga upp ett eget försvar för landets territorium. Inte heller villkoras insatser inom avtalets ram till att gälla kollektivt självförsvar.
Försvarsförmågan – Finland, Nato-länderna
Finlands förre försvarschef, general Gustav Hägglund, har angett risken för minskad försvarsvilja hos finska folket som ett av de viktigaste skälen till att han är emot Nato-medlemskap för Finland. I boken Försvaret främst (Celanders 2015) skriver Gustav Hägglund att outsourcing av försvaret genom att införa ett rent yrkesförsvar eller att ingå i militära allianser innebär ”det nationella försvarets svanesång”.
Då öststaterna efter murens fall gick med i Nato lovade de inledningsvis att öka sina försvarskostnader. Efterhand minskade så gott som samtliga av de nya Nato-medlemmarna sina försvarssatsningar i förlitan på att man stod under Natos skydd. Ingen av staterna hade kvar värnplikten med ett undantag, Estland. Skälet var att de högre etniska officerarna hade fått sin utbildning i Finland och tagit efter Finlands exempel med ett folkförvar. Detta stämde inte alls med Natos inriktning, där medlemsstaternas militärmakter skall passa in i sammansatta Nato-förband som insatsstyrkor och inte i första hand vara till för egna landets territorialförsvar. Natos generalsekreterare vände sig till Estlands statsminister och kritiserade att Estland insisterade på en sådan finskinspirerad irrlära om ett folkförankrat territorialförsvar.
Man kan även jämföra med vårt grannland Norge som ju är medlem i Nato där försvaret steg för steg avvecklat uppgiften att skydda hela territoriet och istället fokuserat på avancerat och kostsamt bombflyg samt rörliga specialstyrkor på marken, allt på bekostnad av territorialförsvaret.
Övningar
Vilka slag av övningar kan det handla om inom värdlandsavtalets ram?
Man kan ta övningen Cold Response 2016, som nyss ägde rum på främst på norskt territorium, som exempel. Den omfattade 15 000 man samt flyg som övas i både svenskt och norskt luftrum. En svensk brigadstab leder en av de multinationella brigaderna i övningen. Övningen har enligt den svenska försvarsmaktens hemsida ”ett fiktivt scenario baserat på en internationell krissituation där Säkerhetsrådet med stöd av FN-stadgans kapitel 7 antar en resolution som ger en Natoledd multinationell styrka rätten att med våld återupprätta de internationellt erkända gränserna”. Den angripna nationen är sedan länge medlem i Nato, varför Nato-stadgans artikel 5 åberopades, vilket har lett fram till Operation Cold Response 2016.
Varför övar i så fall det militärt alliansfria Sverige för att delta i försvaret av ett Nato-land, som utsatts för väpnat angrepp i strid mot FN-stadgan och som redan utlovats militär assistans enligt artikel 5 i Nato-stadgan, det vill säga av den militärallians landet valt att länka sitt öde till?
Försvarsmakten och försvarsministern framhåller övning i subarktiskt klimat i brigadform tillsammans med förband från andra stater och interoperabilitet med Nato-styrkor till Sveriges fördel. Sådana ytliga betraktelser duger inte. Försvarsministern måste kunna förklara för medborgarna vad det är som nödvändiggör det närmast obegripliga internationella övandet!
Att multinationella övningar av detta slag – i ett scenario och krigsfall som inte är vårt, i en terräng som inte är vår och enligt Nato-premisser som inte är våra – skulle effektivt bidra till att bygga upp den nationella försvarsförmågan, framstår som ytterst tvivelaktigt.
Men övningen är inte utformad för att bidra till att bygga svensk försvarsförmåga eller trygga vår säkerhet, utan styrs av helt andra intressen och prioriteringar. Övningar av det här slaget är på stormakternas spelplan, som vi inte helt överblickar eller har kontroll över; där kan vi som alliansfri småstat alltför lätt kan gå fel.
Regeringen förbereder nu en lagändring med innebörd att Sverige kan delta i internationella militärövningar genom regeringsbeslut utan riksdagens hörande och utan begränsningen att det handlar om ”fredsfrämjande” insatser. Ändringen sägs tillkomma främst för att möta Natos behov.
Vi kan jämföra med den betydligt nyktrare syn på sådana här övningar som finns hos den finska statsledningen. Den finske presidenten Sauli Niinistö har sagt att Finlands säkerhet vilar på fyra pelare: den egna försvarsförmågan, samarbete med Sverige och med USA samt ett gott samarbete också med Ryssland. Utifrån dessa kriterier skall kommande inbjudningar till militärövningar prövas.
Svenskt försvar för det egna landet
Natos intresse av Sverige ligger främst på två plan:
– Tillgång till Sveriges territorium för att kunna utgångsgruppera styrkor för insatser i Baltikum
– Inlemmandet av svenska JAS, ubåtar och radarsystem och liknande som kan passa in som pusselbitar i sammansatta Nato-styrkor.
Nato-ledningen stöder inte att medlemsstaterna bygger upp folkförankrade territorialförsvar. (Se exemplen med de baltiska staterna samt Danmark och Norge.)
Med värdlandsavtalet kan Nato komma till Sveriges hjälp om regeringen begär det. Men Nato kan också säga nej. Avgörande blir om de viktigaste Nato-staterna och då främst USA anser att det ligger i deras eget intresse.
Ett svenskt försvar måste utformas efter Sveriges behov, inte Natos. Det innebär ett försvar av hela territoriet – ett folkförankrat försvar som bygger på allmän värnplikt. En sådan inriktning motverkas av värdlandsavtalet, som riskerar cementera det svenska försvaret efter Natos behov, och avtalet riskerar dessutom att försvaga försvarsviljan och möjligheterna att återställa den allmänna värnplikten, som general Gustav Hägglund har påpekat.
Hur Finland kan agera inför en hotande konflikt visas av hur man där förbereder sig för att mobilisera sitt folkförsvar. Man vill öka möjligheterna att snabbt kalla in värnpliktiga för repetitionsövningar. För att garantera försvarsmaktens reaktionsförmåga bör värnpliktslagen ändras så att landets ÖB kan beordra till omedelbar repetitionsövning för smidig höjning av den militära beredskapen, då beslutet omfattar högst 25 000 värnpliktiga. Den centrala principen är att upprätthålla en förebyggande nivå, med andra ord: justera beredskapen på ett sätt som det rådande läget förutsätter.
I Sverige kunde vår nye ÖB redan ett år efter försvarsuppgörelsen konstatera att pengarna inte räcker till soldater. Utvecklingen av JAS och den nya ubåten tar allt mer av anslaget.
Allmän värnplikt och uppbyggnad av ett ytförsvar för hela landet måste vara alternativet till värdlandsavtal och Nato-övningar.
Anmärkning. – Anförande vid seminariet ”Natobaser och kärnvapen i Sverige? Vad innebär egentligen värdlandsavtalet? ” i Sundsvall den 20 mars.