Alliansfriheten är under attack från flera håll. Men regeringen står fast, nu senast i den utrikespolitiska deklarationen till riksdagen, och alliansfriheten har fortfarande ett starkt stöd hos svenska folket.
Flera steg har tagits som stärker alliansfriheten direkt och indirekt:
– Fempartiuppgörelsen innebar en ökad satsning på försvaret, även om det är otillräckligt. Inriktningen skall vara att skydda vårt eget land och inte främst att som tidigare delta i internationella operationer som i Afghanistan.
– Någon form av värnplikt skall utredas.
– Regeringen och ÖB har, trots höjt tonläge mot Ryssland, förklarat att Sverige inte är militärt hotat. Inte heller har något parti i riksdagen uttalat att Sverige är militärt hotat.
– Ett nära försvarssamarbete har inletts med Finland och en överenskommelse träffats med Danmark och Polen om visst försvarssamarbete.
Allt detta stärker alliansfriheten, men andra steg har tagit som sätter den ifråga.
Sverige har gradvis närmat sig Nato genom deltagande i stora militärövningar och genom till exempel att tillåta Natos Awacs-plan att flyga över svenskt territorium.
Värdlandsavtalet som nu bereds är det största steget mot ett närmare militärt samarbete med Nato.
Avtalet tar höjd för både övningar och krigsfall samt möjliggör användning av militära anläggningar, styrkor under Natos befäl på svenskt territorium, transiteringar av sådana styrkor och flygningar genom svenskt luftrum.
Svenska regeringen måste ge tillstånd för varje Nato-övning inom avtalet, men sedan man väl inbjudit tar Nato helt över.
Regeringen har i den nu liggande lagrådsremissen angett den så kallade solidaritetsförklaringen som ett centralt motiv för värdlandsavtalet.
Den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen kan ge förväntningar om svensk stöd till Baltikum som helt saknar verklighetsförankring och kan sätta vår alliansfrihet ifråga.
Värdlandsavtalet kan användas, om aktivistiska krafter får inflytande, för att ge Nato möjlighet att från baser på svenskt territorium göra militära insatser i Baltikum.
Både nuvarande och förra regeringen har vilseledande sagt att solidaritetsförklaringen antagits av riksdagen. Det stämmer inte. Deklarationen var insmugen i en försvarsproposition 2009 och diskuterades inte av riksdagen. Att denna sliriga och gummiartade deklaration nu anges som ett centralt motiv för värdlandsavtalet är farligt.
Den svenska solidaritetsförklaringen kan ställas i relation till Finlands hållning. De baltiska staterna har på flera sätt en närmare relation kulturellt, ekonomiskt och politiskt med Finland än de har med Sverige. Ändå avvisar den finske presidenten i tydliga ordalag varje tal om att hans land skulle ha någon förpliktelse att militärt stödja Baltikum vid kris eller krig: ”Då och då får vi höra tankar som skisserar upp något slags delansvar för Finland när det gäller försvaret av Baltikum. Jag har dock varit tvungen att vara ganska precis i denna fråga. Av den enkla anledningen att Finland inte befinner sig i en sådan ställning där det kan ge andra sådana militära säkerhetsgarantier som det inte ens själv har. Vi är inte heller en stormakt som har ’ammunition’ till övers att dela ut. Vår östgräns är längre än Natoländernas sammanslagna gräns mot Ryssland. Om ett folk på drygt fem miljoner invånare under dessa förhållanden i princip självt ansvarar för sitt försvar är det ett tillräckligt stort ansvar.” (Tal på ambassadörsdagarna den 25 augusti 2015).
För den finske presidenten handlar det inte om att vara osolidarisk gentemot Baltikum. Istället understryker han att värnandet av det egna landets territorium är det bästa bidraget till avspänning och fred i Östersjöområdet.
Försvaret kan komma att inriktas mot Nato-samarbete på bekostnad av det nationella försvaret.
Finlands förre försvarschef, general Gustav Hägglund, har angett risken för minskad försvarsvilja hos finska folket som ett av de viktigaste skälen till att han är emot Nato-medlemskap för Finland.
I boken Försvaret främst (Celanders 2015) skriver Gustav Hägglund att outsourcing av försvaret genom att införa ett rent yrkesförsvar eller att ingå i militära allianser innebär ”det nationella försvarets svanesång”.
Då öststaterna efter murens fall gick med i Nato lovade de inledningsvis att öka sina försvarskostnader. Efterhand minskade så gott som samtliga av de nya Nato-medlemmarna sina försvarssatsningar i förlitan på att man stod under Natos skydd. Ingen av staterna behöll värnplikten med ett undantag: Estland. Skälet var att de högre etniska officerarna fått sin utbildning i Finland och tagit efter Finlands exempel med ett folkförvar. Detta stämde inte alls med Natos inriktning där medlemstaternas militärmakter skall passa in i sammansatta Nato-förband som insatsstyrkor och inte i första hand vara till för egna landets territorialförsvar. Natos generalsekreterare vände sig till Estlands statsminister och kritiserade att Estland insisterade på en sådan finskinspirerad irrlära.
I regeringens lagrådsremiss om värdlandsavtal talar man om en ”trovärdig nationell försvarsförmåga”. Den skall bygga på sammanhållningen i EU och på ökat samarbete på bred front: i Norden, Östersjöområdet, FN och OSSE, med Nato och genom den transatlantiska länken. Här står ingenting om vikten av att Sverige satsar på och utvecklar sitt eget försvar anpassat för vår alliansfrihet. Risken är uppenbar att ett värdlandsavtal kan få just de negativa effekter för det nationella försvaret som Gustav Hägglund varnar för. Vad händer med försvarsviljan och möjligheterna att återställa den allmänna värnplikten om regeringen kommer med budskapet att Sveriges förvarsförmåga hänger på andra makter?
Syftet med värdlandsavtalet och vart det kan leda har inte tydligt förklarats av regeringen:
Solidaritetsdeklarationen, som anges som ”central” för avtalet, smögs in en proposition om försvaret 2009 och varv aldrig uppe till debatt.
Värdlandsavtalet togs oannonserat veckan före valet 2014.
Skrivningarna i lagrådsremissen innehåller ingenting om vår egen satsning på försvaret. Istället skall förvaret hängas upp på samarbeten med EU, Nato, USA.
Inget förbehåll görs i lagrådsremissen för att avtalet skall gälla endast kollektivt självförsvar och därmed utesluta att det används för angrepp på andra stater.
Lagrådsremissen är oklar om hur avtalet skall tillämpas. Utgångspunkten är att regeringen fattar besluten. Men i frågor som ligger under riksdagens mandat fattar riksdagen besluten. Regeringen förklarar inte vilka frågor det kan röra sig om.
Lagrådet har yttrat sig om de lagändringar som kan följa på avtalet. Regeringens uppdrag till lagrådet gällde dock endast att granska lagändringar för immunitet för Nato-styrkor, tullfrihet och trafikskador. De viktiga frågorna om huruvida värdlandsavtalet strider mot grundlagen eller ej (frågor om krig och fred och besluten kring detta) fick lagrådet aldrig pröva.
Spänningarna riskerar att öka i Östersjöområdet om värdlandsavtalet antas. Det blir sannolikt en ökad misstro mellan Ryssland och Nato. Från båda sidor fler övningar, fler incidenter, fler kränkningar, militär uppbyggnad på bägge sidor. Sveriges alliansfrihet kan sättas ifråga. Inget av detta ligger i vårt intresse,
Alternativet till den nu pågående anpassningen steg för steg till Nato är att återuppbygga det svenska försvaret med inriktning på försvar av hela territoriet. Militärövningar med andra länder behöver i sig inte vara fel. Men även på det här området kan vi lära oss något från Finland. Där har regeringen lagt förslag om fyra kriterier som skall beaktas då man varje gång ställs inför att delta i internationella militärövningar:
Gynnar det den egna försvarsförmågan, samarbetet med Sverige, samarbetet med USA samt ett gott samarbete också med Ryssland?
Man skall säga nej till värdlandavtalet om man inte vill öka spänningarna i Östersjöområdet och om man vill verka för ett starkare, folkförankrat svenskt försvar.
Värdlandsavtalet ligger inte i Sveriges intresse.
Anmärkning. – Texten återgår på ett anförande i Uppsala den 7 mars 2016.