En grundlag ska inte kunna ändras med ett enkelt penndrag. Det ska vara svårt, mycket svårt, att inskränka eller upphäva våra svenska grundlagar. Just därför krävs det också två omröstningar i riksdagen med mellanliggande val för att försvaga den svenska tryckfrihetsförordningen (TF) som ju anses vara en av världens starkaste tryckfrihetsförordningar och någonting att, som svensk, verkligen känna stolthet över.
Ändå utsattes TF för två år sedan för ett ingrepp som innebär en mycket kraftig begränsning av tryckfriheten och informationsfriheten, ett ingrepp som urholkar meddelarfriheten, lägger munkavle på visselblåsare och försvårar för journalister och medier att som ”tredje statsmakt” fullgöra sin granskande uppgift. Detta skedde genom en ny lag om ”utlandsspioneri”, en lag som gör det möjligt att helt enkelt stämpla journalistik som spioneri, som obehörig befattning med hemliga uppgifter eller röjande av hemlig uppgift. Och de hemliga uppgifter som avses är då främst sådant som gäller Sveriges relationer till andra stater eller organisationer.
Den första omröstningen ägde rum i april 2022. Då röstade en majoritet i svenska riksdagen ja till denna lag. Endast Vänsterpartiet röstade mot. Liberalerna lade ner sina röster. Den andra omröstningen ägde rum i november samma år – efter beslutet i maj om att ansöka om svenskt Natomedlemskap och efter valet i september vilket förde den nuvarande, SD-stödda, regeringen till makten. Lagen antogs då med röstsiffrorna 270–37. Endast V och MP röstade mot. Miljöpartisterna hade nu svängt, liksom (fast i motsatt riktning) liberalerna som ”glömt” att de var liberaler och röstade för.
En del riksdagsledamöter som röstade ja motiverade sitt ställningstagande genom att hänvisa till ett så kallat ”försvarlighetsrekvisit”, alltså en skrivning i lagen om att man inte kan dömas för spioneri ifall gärningen i fråga, vad gäller syfte och andra omständigheter, är att betrakta som ”försvarlig”. Men eftersom lagtexten är mycket vag både i fråga om vad som kan stämplas som ”hemliga” uppgifter och vilka syften som kan anses ”försvarliga”, är detta rekvisit knappast särskilt betryggande. Och för övrigt har vi ju redan bestämmelser om tystnadsplikt och lagar som förbjuder spioneri och andra brott mot rikets säkerhet.
Denna nya lag möttes redan från början av starka protester från jurister, journalister och deras organisationer. Men ändå röstades den, trots saklig kritik och välgrundade varningar, igenom under förvånansvärt stor massmedial tystnad och – som det känns – över medborgarnas huvuden eller bakom deras rygg. För jag vågar påstå att innehållet i denna lag och de möjliga effekterna därav fortfarande är ”okänd materia” för de allra flesta i vårt land. Och jag betvivlar att denna begränsning av informations- och tryckfriheten skulle accepteras om alla medborgare fick hela bilden klar för sig.
Samma sak gäller det bilaterala försvarssamarbetsavtal med USA (Defence Cooperation Agreement) som regeringen ingick i december i fjol och som riksdagen snart ska ta ställning till. När Jan Guillou nyligen, i Aftonbladet, presenterade detta avtal och citerade därur, var det säkert första gången många svenskar fick veta att deras land, ”vårt älskade Sverige” som Magdalena Andersson brukar säga, därigenom avstår en stor del av sin nationella suveränitet. Guillou använde uttrycket ”total underkastelse”, alltså en frivillig underkastelse som är mycket mer långtgående än själva det svenska Natomedlemskapet.
Och det är svårt att inte se detta DCA-avtal i ljuset av utlandsspionerilagen. Eller rättare sagt: denna nya lag tycks passa DCA-avtalet som hand i handske.