En oberoende utredning som skulle besvara frågan om varför Danmark gick i krig presenterade i januari i år sin slutrapport.
Det handlar om är Danmarks deltagande i de senaste 20 årens stora krig: Bombkriget mot Jugoslavien, interventionen i Afghanistan och interventionen i Irak.
Svaret på frågan är kort och gott: Solidaritet med USA och NATO och viljan att visa Danmark som en pålitlig militär partner med USA och Nato.
Inte i något av krigen kunde det påvisas att det förelåg något konkret hot mot Danmark.
Det skall ställas mot bakgrunden att under hela det kalla kriget 1948-1989 utgjorde FN ramen för Danmarks internationella militära engagemang. Efter 1989 övertogs FN av Nato som den centrala organisationen inom vilken utlandsoperationer genomfördes.
Utredning – en känslig fråga
Frågan om Danmarks deltagande i krigen har alltid varit känslig.
Beslut togs redan 2012 av den socialdemokratiska regeringen att tillsätta en kommission för att utreda deltagandet i krigen i Irak och Afghanistan. Den stoppades 2015 av Venstre-regeringen med motiveringen ”alt er alligevel undersøgt”.
Därefter ändrades maktbalansen i Folketinget och man beslöt den 26 maj 2016 att tillsätta en ”uvildig udredning af de historiske forløb i forbindelse med Danmarks militære engagement i Kosovo, Afghanistan og Irak.” (Jyllandsposten 6 juli 2016)
Utredningen har letts av två fristående akademiker vid Københavns Universitet, Rasmus Mariager lektor och Anders Wivel professor och en rad andra forskare har också bidragit.
Till skillnad från den svenska Afghanistanutredningen som leddes av en tidigare riksdagsledamot som varit med och tagit beslut om krigen är den danska en oberoende utredning.
Utredningen skall klarlägga hur besluten om krigen togs bakgrunden till Folketingets beslut.
Danska regeringen har gett utredningen tillstånd att ta del av alla dokument den anser relevanta för arbetet. En reservation görs dock för att särskilt känsligt material som rör landets säkerhet och relationen till andra stater först måste föreläggas regeringen.
Allmänt verkar utredningen ha gjort en så objektiv granskning man kan kräva.
Sammanlagt över 1000 dokument har begärts ut, 14 av dessa har nekats varav 11 rörde USA och ett Storbritannien. Hela utredningen finns i fyra band om totalt nästan 2000 sidor.
En viktig begränsning i uppdraget är att man inte skall utreda folkrättsliga och juridiska frågor i samband med krigen. Det här är hyperkänsliga frågor då krigen i många stycken saknar folkrättsligt stöd och då anklagelser om krigsförbrytelser förts fram från skilda håll gentemot Danmark vad gäller så kallade targeted killings och hantering av fångar.
(Lite märkligt är att utredningen i Band nr 3 har ett kapitel på 10 sidor om folkrätt och juridik som dock enbart tar upp allmänt om FN-stadgan och konstitutionella frågor om när Danmark kan gå i krig.)
Bombkriget mot Jugoslavien
Bombkriget 1999 var första gången Danmark engagerade sig i ett krig utan mandat från FN.
Utredarna beskriver insatsen som att den medförde ” et brud med 50 års dansk FN-politik”. Danska regeringen var väl medveten om situationen folkrättsligt men underlät att informera både Folketinget och allmänheten vilka konsekvenserna kunde bli för den internationella rättsordningen.
Det handlade egentligen om att framstå som en trovärdig allianspartner till USA/Nato. För USAs del var det av mindre vikt hur de enskilda Nato-staterna motiverade sitt deltagande, om det var humanitär intervention eller få bort en misshaglig president som Milosevich eller annat. Staterna fick ha vilka uppfattningar de ville bara de inte lade veto mot insatsen.
Beslutet togs i en liten krets av danska politiker och högre ämbetsmän tillsammans med USA bakom lyckta dörrar och kom först efter tvekan mellan alternativen att avvakta ett FN-mandat eller gå med Nato.
Utåt hävdade regeringen att det handlade om en militär insats av humanitära skäl medan man internt var överens om att det var solidaritet med Nato. Ett veto från Danmark skulle stoppat insatsen men då vore man på kollisionskurs med USA och den risken var man inte beredd att ta.
Nato informerades först om Danmarks planer att gå med. Sedan utrikesnämnden men då var i realiteten beslutet taget. Statsminister Poul Nyrup Rasmussen hade sedan stöd i Folketinget från både socialdemokrater och de borgerliga.
Afghanistankriget
Efter attentaten 11 september 2001 angrep USA och Storbritannien Afghanistan den 7 oktober. Förberedelserna för bildandet av en bredare koalition för att fortsätta kriget startade redan samma månad.
På begäran av USA tog danska folketingets utrikesnämnd beslut den 30 oktober om att sända förbindelseofficerare till USAs Central Command i Florida. Redan före behandlingen i nämnden hade informella diskussioner startats om danskt militärt deltagande.
Om deltagandet i bombkriget mot Jugoslavien föranlett en viss tvekan hos regering och folketinget så var medverkan i Afghanistankriget självklart från början. Statsminister Poul Nyrup Rasmussen gjorde tidigt utfästelser till USA att Danmark skulle ”være ”med hele vejen”.
Danmark deltog i den USA-ledda Operation Enduring Freedom som saknade FN-mandat (Isaf som bildades senare hade ett mandat från säkerhetsrådet)
Irakkriget
Danmarks deltagande var ett svar på en direkt förfrågan från USA om militärt bidrag. Statsminister Anders Fogh Rasmussen talade både offentligt och bakom lyckta dörrar om att det låg i Danmarks långsiktiga säkerhetsintresse och ”værdipolitiske dagsorden” att vara på USAs sida.
Danmark deltog 2003 i den USA-ledda Operation Iraqi Freedom som saknade FN-mandat. (först den 8 juni 2004 antog Säkerhetsrådet en resolution enligt vilken ockupationsstyrkorna nu var i Irak på inbjudan av den tillträdande irakiska interimsregeringen.)
Utredningen kan inte påvisa att det danska deltagandet skedde genom press från USA men amerikanerna önskade danskt deltagande och begärde ett tydligt svar från danska regeringen hur den stod i frågan om kriget.
Hela processen fram till beslutet skedde bakom lyckta dörrar i en liten krets bestående av utrikesministern, amerikanske ambassadören och några höga danska tjänstemän och leddes av statsminister Anders Fogh Rasmussen.
Slutsatser
Danmarks deltagande i krigen avspeglar de politiska makthavarnas vilja att gå USA tillmötes. Det var inte tal om press eller hot om sanktioner eller löften om förmåner av något slag.
Besluten togs alltid i en liten krets politiker, några höga tjänstemän och med närvaro av USA.
Folketinget får vetskap endast genom informella kanaler och regeringen har haft en ”minimalistisk informationspraksis over for Det Udenrigspolitiske Nævn”.
I alla de tre krigen saknades FN-mandat: ” I de øvrige tre konflikter var Danmark rede til at følge USA’s politik, og danske politiske valg om militært engagement var en reaktion på amerikanske anmodninger om klar dansk stillingtagen.”
Deltagandet i Kosovokriget styrdes av hänsynen till Nato. Deltagandet i Afghanistankriget styrdes av en allmän och utbredd solidaritet med USA efter 11 september.
Deltagandet i Irakkriget var däremot ett resultat av statsminister Fogh Rasmussens enighet med USA. Genom hans hemlighetsmakeri skapade han sig ett handlingsutrymme gentemot Folketinget vilket i sin tur ledde till en bristande tillit mellan folkvalda och regeringen.
Speciellt beslutet om Irakkriget kom att sätta regeringens folkrättsjurister i dålig dager. De menade att det i slutändan kunde vara en politisk uppfattning som fick avgöra om det folkrättsligt eller ej.
Utredningen skriver om utrikesdepartementets folkrättsjurister att det var lyhörda för politiska signaler: ” Blandt Udenrigsministeriets folkeretsjurister eksisterede en betydelig musikalitet, der gjorde den i stand til at fornemme regeringens ønske om at opstille en juridisk case, der begrundede magtanvendelse over for Irak.”
Danmark, Norge och Sverige
Danmark och Norge är medlemmar i Nato och Sverige är alliansfritt trots det finns likheter mellan de nordiska länderna i hur de ställt sig till krigen.
-Minsta gemensamma nämnaren har varit att man i alla tre staterna velat visa solidaritet med USA och framstå som en pålitlig militär partner till Nato. (Vi har kommenterat den svenska och norska utvärderingen av Afghanistankriget på den här sajten).
-Deltagandet i krigen har år efter år fortsatt utan förändringar trots regeringsbyten. Oberoende av om det varit socialdemokratiska regeringar eller borgerliga har politiken varit densamma
-För allmänheten har deltagandet i krigen i flera fall motiverats med att det handlar om någon form av humanitär intervention. Hänvisning till solidaritet med USA eller Nato har bara undantagsvis nämnts och då som ett underordnat motiv.
-Beslut om att delta i krigen och krigens genomförande har omgetts med hemlighetsmakeri. Allmänheten har bara i undantagsfall fått veta vad som verkligen skett.
-Folkrättsfrågorna och frågor om påstådda krigsförbrytelser av ländernas styrkor har undertryckts från både politiker och departementens folkrättsjurister.
-Innan folkvalda i riksdag och Folketing fick ta ställning till frågan om krigsdeltagande var i praktiken saken avgjord genom informella kontakter med USA eller Nato och genom gemensam militär planering mellan staberna i de olika länderna och USAs Central Command eller Nato-högkvarteret.
– Uppslutningen bakom USAs och Natos krig resulterade i omställning av de tre ländernas försvarsmakter. Från att ha varit huvudsakligen inriktade på eget nationellt försvar ställdes de nästan samtidigt år 2004 om till insatsförsvar för operationer utomlands. Utredningen skriver om danska försvaret:
”Omlægning af det danske forsvar fra et territorialforsvar og mobiliseringsforsvar til et forsvar med fokus på fleksibilitet og deployerbarhed ’out of area’, særligt fra forsvarsforliget 2004 og frem.”
Det är ordagrant vad svenska försvarsberedningen sa 2004 om vårt försvar.
Länkar till de fyra banden från utredningen: