Frågan om Nato är inte längre bara irriterande nålstick från högerkanten utan har som bekant ips vips blivit brinnande stoff för hela det politiska fältet. […]
Men hur är det med den där pistolen mot tinningen – egentligen? Betänk att grannen Finland (som mycket i debatten kretsar kring för närvarande) inom kort ensamt lämnar in en ansökan om medlemskap i Nato. Hur och på vilket sätt förändras säkerhetsläget för Sverige av detta? Jag vet att det är en självisk utgångspunkt men som tankeexperiment är den central. Är inte oviljan att fatta ett, gentemot Finland, motstridigt beslut i själva verket mer grundat i en reflex än av ett sunt geopolitiskt övervägande? Som en följd av sin långa landgräns mot den store grannen i öster har Finland under årtionden tvingats sicksacka mellan vilja och nödvändighet – något som Sverige till stora delar har kunnat undvika. Vi är helt enkelt två olika länder med två olika förutsättningar. Finland hade behövt följa Sverige men knappast vice versa. När Finland väl är medlem måste ryssen nöja sig med sjö- eller luftvägen om han ska nå Sverige (om han alltså vill undvika att gå genom ett Nato-land) – och hur pass troligt är det? Läs artikel