Försvaret lider brist på det mest basala, som lastbilar och personlig utrustning. Samtidigt satsas det mångmiljardbelopp på att hålla försvarsindustrin under armarna. Politikerna måste våga ta tag i detta systemfel.
Den som följer försvarsdebatten på lite distans upptäcker snabbt en paradox. Å ena sidan inskärper alla att säkerhetsläget är allvarligare än på mycket länge med ett Ryssland som rustar upp och uppträder alltmer aggressivt.
Å andra sidan fortsätter miljardrullningen till de dyra materielprojekten, som om inget har hänt. Satsningen på 60 exemplar av stridsflygplanet Gripen E har hittills kostat skattebetalarna 36,8 miljarder kronor – flera år innan planen ens har börjat levereras. Över hela flygplanets livslängd närmar sig kostnaden 100 miljarder. […]
Vad ska satsningarna på försvaret gå till? Att förstärka försvarets operativa förmåga här och nu eller att se till att svensk försvarsindustri överlever även på sikt?
Det finns inget annat land i vår storlek som är slutleverantör av så mycket försvarsmateriel: stridsflyg, ubåtar, örlogsfartyg, stridsfordon och haubitsar. Inte ens Storbritannien tillverkar stridsflygplan på egen hand längre.
Samtidigt satsade Sverige förra året runt en procent av BNP på försvaret. Det säger sig självt att ekvationen inte går ihop. Inte undra på att försvarets ekonomi är ett ständigt sorgebarn, decennium efter decennium. Läs ledaren