Nu talas om gråzoner – mellan krig och fred. Det är en smula oroande. Krig är, enligt Nationalencyklopedin, ”användande av organiserat militärt våld för att nå politiska mål”. Krig är vanligen en väpnad konflikt mellan länder och folk, där stat ställs mot stat, med kolonialkrig, inbördeskrig och befrielsekrig som specialfall. Man dödar människor, i angrepp eller försvar. För att förhindra att krig utbryter måste man vara beredd att gå mycket långt.
Fred är egentligen frånvaron av sådana väpnade konflikter, organiserade av stater (eller av krafter som vill erövra statsmakt). Det är inte riktigt samma sak som harmoni och fridsamhet, och inte heller utesluter det djupgående konflikter av annat slag, exempelvis sociala eller etniska. Statens relativa våldsmonopol i fredstid ska garantera att sådana konflikter inte får ett blodigt utfall. I civiliserade samhällen är det polisens uppgift att uppdaga, förhindra och stävja terror riktad mot befolkningsgrupper och viktiga allmänna funktioner.
Denna principiella gränsdragning är viktig att upprätthålla.
Visst används metaforiskt termer som handelskrig, kalla kriget, psykologisk krigföring, på senare tid även cyberkrig. De verksamheter de betecknar ger skador på enskilda och hela samhällen – de ställer till kaos, orsakar välfärdsförluster, snedvrider resursallokeringen. Men de tillgrips ofta istället för öppet militärt våld, i konkreta situationer också för att hålla tillbaka våldsanvändning. De ekonomiska sanktionerna mot Ryssland befinner sig inte i en gråzon.
De stater som har utfärdat sanktionerna, däribland Sverige, krigar inte mot Ryssland. Däremot kan det hända att Rysslands ledning uppfattar dem som provocerande, men inte till den grad att den skulle vilja utlösa ett krig som vedergällning. Det skulle kosta för mycket, och omvärlden skulle inte acceptera det som en krigsanledning.
Det händer också att det förs ett ”krig” mot fattigdomen, mot okunskapen, mot malarian och så vidare. Det är fråga om utrotning.
Emellertid: gråzonstänkandet suddar ut skillnaderna mellan vad som är krig och vad som är fred. Och framförallt: det skapar förevändningar för krigsaktivister att öppna eld, när något militärt anfall (ännu) inte föreligger utan enbart hot eller föreställningar om hot. Man ropar på vargen. Samtidigt bidrar det till att trivialisera kriget – förekommer inte också ”gängkrig” (då och då med dödlig utgång)? Men krig kan inte vara vilka svårigheter och tragedier som helst, krig måste vara det ultimata fallet – när allting har rämnat, när den militära konfrontationen står för dörren, när nationen riskerar att utplånas.
Krig handlar vanligen inte primärt om att utrota utan om att skrämma till underkastelse och om att vinna hegemoni, herravälde. Hitlers krig mot ”undermänniskorna” var därvidlag otypiskt. Han ville inte blott hegemoni utan även utrotning.
Länder och deras befolkningar måste tänka noga efter vad som krävs om kriget kommer. De behöver ha självförsörjning, såväl ekonomiskt som nutritionellt. De behöver ha en fungerande och väl försvarad infrastruktur. De borde inte digitalisera sektor efter sektor i samhället utan att ha någon alternativ back-up i sikte. De skulle inte samla alla strategiska funktioner på ett fåtal ställen i geografin. Detta är vad man kan göra under fredstid. Det är därför man behöver ett totalförsvar. Det svenska totalförsvaret avvecklades av en rad på varandra följande regeringar.
Det viktigaste elementet i ett defensivt inriktat totalförsvar är folkbeväpning. En storinvasion kommer ett glesbefolkat land som Sverige aldrig att kunna slå tillbaka. Det värnpliktsarmén, tillsammans med ett hemvärn, gör möjligt är flitiga angrepp där fienden är som svagast. En värnpliktsarmé har fördelen att strida på eget territorium. Den opererar inte i några ”gråzoner”. För detta måste finnas olika former av civilt motstånd (ekonomiskt, psykologiskt, också teknologiskt). Detta är beprövad visdom. Finlands försvarsmakt bygger i eminent grad på den.
Till internationella operationer, annat än rent fredsbevarande, är en sådan försvarsmakt mindre väl skickad. Den har en tröghet som gör att den, till skillnad från en yrkesarmé, inte enkelt kan kommenderas till ”gråzoner” eller inbördes fejder i främmande land. Så bör det också vara.
Gråzonstänkandet däremot fördunklar. Det sänker trösklar. Det skapar tillvänjning istället för beredskap. Det ingjuter missmod istället för vaksamhet i befolkningen.
Vårt land har inget extra behov av fiender.