Vårt land har både under den tidigare och den nuvarande regeringen tydligt orienterat säkerhetspolitiken i riktning mot ett ökat samarbete med – och därmed också beroende av – USA. Skälen till detta har varit både materiella och politiska. Sverige är idag en av USA:s närmaste säkerhetspolitiska partner i Europa, utan att för den skull vara allierad. Och Sverige baserar sedan 2014 uttryckligen landets säkerhet på de icke-traktatsbundna nära relationerna med USA. Mellan raderna innebär detta att Sverige bygger sitt försvar på att få hjälp i ett krisläge…
Sverige må vara ett skräckexempel för Trumpanhängarna. Men utifrån detta går det inte att dra några slutsatser om vad effekterna blir på de bilaterala förbindelserna på säkerhetsområdet. Då är sprickor och upplösningstendenser inom Nato ett allvarligare hot, eftersom detta direkt skulle påverka situationen i Östersjöområdet och därmed Sveriges säkerhetspolitiska läge…
I bakgrunden finns andra och mer långsiktiga frågor. Fokuseringen på presidentvalskampanjen och den tillträdande administrationen kan skapa intrycket att det är dess framtida handlingslinje som bestämmer allt. Så är det inte. USA relativa maktposition är i stadigt avtagande, något som den egna underrättelsetjänsten visat i sina långsiktiga analyser. Denna maktposition kan USA inte återskapa med retorik, om det överhuvudtaget är möjligt. Det Trump säger sig vilja nystarta är alltså en världsmakt i nedåtgående. Denna inneboende spänning mellan maktpolitiska ambitioner, självbild och faktisk förmåga är ett oroande fenomen som i historien har ökat risken för inre och yttre instabilitet och därmed också för krig.Läs artikel