Statens främsta och förnämsta uppgift är att trygga landets fred, medborgarnas försörjning, territoriets okränkbarhet. Alla andra uppgifter, hur behjärtansvärda de än må vara, är sekundära i förhållande till denna primära. Varför? Därför att om den senare inte lyckas, blir det så mycket svårare eller rentav omöjligt att utföra allt det andra som människor har rätt att förvänta sig av sina institutioner (till vilka också måste räknas företagsamheten) och sina myndigheter.
Allt säkerhetspolitiskt tänkande och all försvarsplanering måste ses i ljuset av denna prioritetsordning. Ett Sverige i krig eller under ockupation är det ultimata misslyckandet. Kriget är ingen konfliktlösare, det skapar och förstärker konflikter. Önskan om fred håller samman ett folk. Därför är försvarsviljan en faktor som aldrig får lämnas ur sikte vid politiskt beslutsfattande. Ty fosterlandsförsvaret är inte blott en post i statsbudgeten, en penningrullning, det är inte ett ämne för experter – det är de mångas angelägenhet.
Det har, såvitt man vet, aldrig varit en majoritetsuppfattning i vårt land att Sverige skulle gå i krig. Kungar och militärer har ibland sett saken på annat sätt, men i modern tid har de varit tvungna att ta hänsyn till opinionen (vilket kunde vara en deldefinition på vad som är moderna tider), alternativt manipulera den. En del opinionsbildare har till och från ägnat sig åt krigshets eller krigardyrkan – också i vårt land. Men detta har sällan varit en dominerande tendens, lika litet som antimilitarismen har varit det.
Men balansen kan rubbas. Nyligen träffade jag en före detta ambassadör, med viktiga och prestigefulla posteringar, som sade att om vi hade haft de politiker och beslutsfattare 1940–45 som vi har idag, så hade Sverige varit i krig. Han menade att sympatiyttringar hit och dit i oträngt läge är oansvariga och kan uppfattas som provocerande. Man tullar i förtid på fredsoptionen. Man undergräver respekten för vår självständighet. Utrymmet för taktiska överväganden och kompromisser krymper.
Jag tror han har rätt. Det är ett slags drivvedsteori som har myntats och börjat propageras från högt håll. Det vill säga vi kan inte – och bör inte heller – ställa oss utanför krig i vårt närområde. Detta oundviklig- och uppgivenhetstänkande förfaller onekligen ha infekterat även den sittande försvarsberedningen. Och essensen är ungefärligen denna: motstånd är lönlöst, det eftersträvansvärda kommer därför att vara att strida på den rätta sidan, för en god sak (exempelvis västerländsk demokrati som emellertid tycks kunna se ut som bofinken), men inte nödvändigtvis för nationens överlevnad. Här har man vänt på prioritetsordningen.
Offensiva tongångar – det heter numera ”samarbeten med andra” – paras med en slimmad krigsorganisation och ett totalförsvar som alltjämt ligger i spillror. Sådana faktiska och fraseologiska markörer måste skapa en ovisshet om Sveriges roll, såväl inom landet som utomlands. Någon misstänksamhet mot stormaktsfasoner kan inte spåras i denna diskurs. Däremot utgör ryssfaran en konstant i all debatt och planläggning inom det militäranalytiska komplexet. Andra risker för vårt lands oberoende och säkerhet blundas det gärna för. Hotbilden blir därmed statisk. Pensionerade översten Per Blomquist är en av de få som har pekat på hur ödesdiger denna självförvållade blindhet kan visa sig.
En annan pensionerad överste, Jan Wickbom, har oförtrutet predikat folkförsvarets defensiva karaktär. I försvarets ”hårda kärna” måste det finnas kritiska massor som, väl övade, i själva verket blir en indikator på ett lands och en befolknings stridsduglighet. Och så måste det vara: man kan inte upphandla stridsduglighet. Den måste tränas och bli till gemensamma erfarenheter, reflexer, skyldigheter. Yrkesarmé och yrkespolitik har samma slagsida: inom denna ram blir det svårt att göra allsidiga samlade bedömningar, och befordringssystemet vaskar heller inte fram den allra bästa kompetensen.
Därför är i dagsläget värnpliktsarméns återställande det enskilda viktigaste krav som måste uppfyllas för att vår önskan om fred och trygghet ska vila på en realistisk grund.