Länder ligger där de ligger, men de geografiska indelningarna skiftar. De har med maktpolitiska realiteter att göra. Ibland görs gränsregleringar, ibland flyttas människor. De kulturella olikheterna är betydligt svårare att särskilja.
Vad betyder det att Sverige är ett västland? För hundra år sedan hade man inte förstått frågan. Sverige hörde till Nordeuropa, liksom Ryssland. Kulturellt men även politiskt fanns en affinitet med Tyskland. Tyskland var inget västland, det var en centralmakt. (Hade sin Kultur, ingick inte i någon ”civilisation”.)
Svenska kungar och drottningar brukade hämtas från Tyskland, någon gång från Frankrike. Sverige var inte nämnvärt orienterat västerut annat än genom den stora emigrationen. Norge var betydligt mera väst än Sverige. Världens huvudstad hette ännu 1900 Paris.
Det moderna Väst uppstår egentligen först med atlantismen. Tyskland förlorar sitt Mittelage och klyvs. Andra europeiska länder som förut inte kategoriserats som Öst börjar nu räknas dit. Allianssystemen bestämmer. Egendomligt nog hamnar också Levanten i Väst. På Foreign Office i London anses Finland vara ett östland.
Öst och Väst är konstruktioner mera än traditioner. Den gamla skillnaden mellan Öst och Väst – hos Kipling och Max Weber – var ju den mellan Orient och Occident, Morgenland und Abendland. Men kineserna tyckte alltid själva om att se sig som Mittens rike. Det stora kejsarriket i Europas mitt var i princip romerskt, inte västligt, inte europeiskt.
Europas historiska klyfta går inte mellan Öst och Väst utan mellan Nord och Syd. Och Rom kan finnas litet varstans: i Wien, Konstantinopel, Moskva. De senare har ofta legat i luven på varandra. Ryssland räddade Europa undan Napoleon och Hitler men var tidvis i förbund med dem bägge.
Idag tycks alla forna öststater höra hemma i Väst. Ibland går det fort. Men vad händer med denna väderstreckskillnad, om Stilla havet blir ett viktigare kraftcentrum än Atlanten? En del av Väst är redan asiatiskt präglat, och Ryssland har en idé om att bygga ett Eurasien. Vad betyder då talet om Sverige som västland?
Är det kulturarvet? Svenska vikingar for merendels i österled, och den svenska kolonisationsrörelsen gick österut, till nuvarande Finland. Det svenska stormaktsväldets provinser låg i öst och sydöst. I kampen mot påve och kejsare fick Sverige klara sig utan understöd från ett annat viktigt protestantiskt land, England. ”1812 års politik” byggde på samsyn med Ryssland. Under flera hundra år hade Sverige bekrigat detta land, men det handlade inte om någon skillnad mellan Öst och Väst utan om initiativet i norr. En annan fiende till Ryssland (och Sverige) var Polen. Katolskt och ortodoxt är verkligen en konstruerad skillnad – litet grand som judiskt och arabiskt.
Det finns inga studier som visar exakt när det anglosaxiska ersätter det germanska som naturliga repli- och referenspunkter för den bildade klassen i Sverige. Förmodligen inträffar censuren, vändpunkten ett stycke före andra världskriget, men det påverkade inte svenskens ovilja att ansluta sig till de västallierade. Under första världskriget sade de flesta svenskar nej till uppslutning på tysk sida.
Det kulturella går inte lätt att översätta till geopolitisk verklighet. Mellan politiskt och militärt råder ibland men långt ifrån alltid identitet. Det atlantiska är resultatet av en blodig konfrontation mellan England och dess amerikanska kolonier. Så kallade kommunistiska stater har också varit i luven på varandra: Kina och Sovjetunionen, Vietnam och Kina, Vietnam och Kambodja.
Kultur går det inte att bygga säkerhet på. Och i krig tager man vad man haver. Finland ingick ett vapenbrödraskap med Hitlertyskland för att återerövra Viborg och Karelen, kanske tränga ända bort till Fjärrkarelen. Det betyder inte att Finland stod närmare Tyskland politiskt, ideologiskt och kulturellt än Sverige som inte hade en tanke på ett sådant vapenbrödraskap. Men ibland kan det faktiskt vara nödvändigt att gå i förbund med djävulen.
Sverige har inte på något avgörande sätt knutit sig till ett bestämt stormaktsläger, och så bör det förbli. Vår alliansfrihet är handfast om också inte absolut och fläckfri – ingen vet vad som händer, principer kan vara värda att offra för att säkra friheten. Vår fredsvilja måste vara en försvarsvilja, och den kan inte syfta till någonting annat än att vi ska stå utanför krig, oavsett varifrån anfallet kommer. Att binda sig på förhand strider mot all beprövad erfarenhet. Vi kan inte låta vårt handlande styras av andras.
Om det idag är hart när omöjligt att säga vad ett västland är – om det inte just definieras operationellt, genom eventuell allianstillhörighet – så måste det var lika svårt att avgöra vad som är ett östland. Är det ett sådant som Väst ser som sin fiende? Kan Turkiet förvandlas från Väst till Öst över en natt? Kan det finnas ett Väst men inget Öst?
Kanske betraktas Sverige från Moskvas horisont som ett västland, liksom Finland på sin tid i London betraktades som ett östland. Det gäller att inte falla undan för sådana kategoriseringar. Den politiska ledningen i ett land måste uppträda rakryggat men inte dumdristigt.
Riktigt dumt vore att säga att ”Sverige tillhör Väst”. Uttalandet har ingen substans, det är i bästa fall en plattityd. Det gör det inte lättare för oss att orientera i rummet. Att vi är en rättsstat och en demokrati är säkerhetspolitiskt talat rent nonsens. Försvarspolitiskt är förhållandet en avgjord fördel, eftersom det utgör basen för ett genuint folkförsvar. Vi har mer att värna än andra som saknar den fördelen.
När jag skriver detta, lyssnar jag på Harald Saeveruds ”Kjempeviseslåtten”, skriven under den tyska ockupationen av Norge.