Thomas Mann, Doktor Faustus, översättning Ulrika Wallenström, Albert Bonniers Förlag 2018, s. 403
Boken skrevs 1943. Serenus Zeitblom tänker i augusti 1914:
”En stormakt hade vi nu redan allt för länge varit; det tillståndet var gammalt och vant och gjorde oss inte så lyckliga som väntat. Känslan av att det inte gjort oss mer vinnande, att det snarare försämrat än förbättrat vårt förhållande till världen satt djupt i sinnena, vare sig man tillstod det eller ej. Ett nytt genombrott tycktes vara på tiden: genombrottet till dominerande världsmakt – vilket förstås inte kunde åstadkommas genom moraliskt hemarbete. Krig alltså, och om så måste vara krig mot alla, för att övertyga och vinna alla, det var det som ”ödet” hade bestämt och som vi med entusiasm (en entusiasm vi var ensamma om) gick ut i – uppfyllda av förvissningen att Tysklands stora stund var inne; att historien höll sin hand över oss; att efter Spanien, Frankrike, England var det vår tur att trycka vår stämpel på världen och leda den; ”