Ryssland. Underskatta aldrig västmakternas falskhet
I Moskva utspann sig en skarp konflikt om hur man skulle ställa sig i FN:s säkerhetsråd. Ett ryskt veto skulle ha hindrat rådet från att ta resolution 1973 som bemyndigande interventionen. Det hade nog fått USA att tveka inför beslutet att sälla sig till Sarkozys och Camerons aktivism. I Ryssland sköter presidenten utrikespolitiken och det hade fungerat utan friktioner under den tid som gått sedan Vladimir Putin 2008 lämnade över ämbetet till Dimitrij Medvedev och själv tog posten som premiärminister. De båda hade enats om hur man skulle agera i Georgienkriget. President Medvedev hade föga kunskap om eller erfarenhet av internationella frågor och verkade mest stolt och nöjd över att ha lyckats skaffa sig utmärkta relationer med USA:s president Obama.
Efter påtryckningar från Obama och Clinton liksom Sarkozy och Cameron gick Medvedev med på att Ryssland skulle avstå vid omröstningen om resolutionsförslaget i FN:s säkerhetsråd och inte lägga in sitt veto mot detta. Några vitala ryska intressen var väl inte inblandade, menade Medvedev. En intervention hade ju stöd hos Arabförbundet och Islamiska konferensen, alltså en god del av den muslimska världen. Här kunde Ryssland också få pluspoäng i viktiga västländer och främst USA genom att låta dem företa sin väpnade insats mot en impopulär och galen diktator. Därmed kunde Moskva visa ett modernt engagemang för den arabiska vårens demokratiska förnyelse.
Men Putin blev rasande: ”Denna resolution är i praktiken en medeltida uppmaning till korståg”, förklarade han ute på en turné i Sibirien. I en tv-intervju följde han upp detta ”spontana” uttalande med en väl övervägd kommentar: ”Min oro gäller i själva verket inte bara det faktum att man med vapenmakt blandat sig i ett annat lands angelägenheter – väpnade konflikter finns det många av, så har det varit och så kommer det dessvärre att förbli. Däremot är det oroande med vilken lätthet man i dag fattar beslut om att använda våld i internationella angelägenheter.” Medvedev var tvungen att replikera och bekräfta sitt beslut. Till synes godtog då Putin uppdelningen av ansvar dem emellan – men det var klart att han ogillade beslutet och även att han noterade det på Medvedevs minuskonto.
Citaten är hämtade från ambassadör Örjan Berners förra året utgivna bok Krig eller fred, Carlsson Bokförlag
Läs även : Ambassadör Örjan Berner om Krig eller fred – BEVARA ALLIANSFRIHETEN