Utredningen om Sverige bör underteckna och ratificera konventionen om kärnvapenförbud innehåller många oklarheter. Bäst för Sverige är att säga ja till konventionen, och sedan verka för dess förbättring. Det vore ytterst egendomligt om nära 60 års insatser av svensk diplomati mot massförstörelsevapen inte skulle fullföljas. […]
Utredaren skriver att konsekvenserna av ett svenskt tillträde skulle bli ”mycket negativa” vad gäller svenska försvarspolitiska samarbeten med Nato, Natoländer och Finland. Men till stöd för den ståndpunkten åberopas endast ”signaler” från USA, vissa andra kärnvapenstater och några Natomedlemmar.
Här hade en egen grundlig analys varit i högsta grad påkallad. En sådan skulle möjligen kunnat förklara det paradoxala förhållandet att Natoländer, särskilt USA, i skarpa ordalag avrått Sverige från tillträde till konventionen, samtidigt som man lika eftertryckligt hävdat att denna saknar all realpolitisk betydelse. Både Sverige och Nato har betonat den ömsesidiga nyttan av samarbete. Det är osannolikt att alliansen eller dess medlemmar skulle äventyra denna samverkan om Sverige tillträder konventionen. Övningar och annan samverkan ska ju inte innefatta kärnvapen. […]
Utredningen bidrar inte till den större klarhet som efterfrågades i oktober 2017 då den tillsattes. Vi menar också i likhet med utredningen att det finns svagheter i konventionstexten och den bör stärkas på flera punkter. Men det finns goda möjligheter att påverka konventionen i positiv riktning. Den lösning som vi finner bäst för vårt land är att underteckna och ratificera konventionen, och sedan som statspart energiskt verka för dess förbättring och för att andra länder gradvis ska ansluta sig. Det vore ytterst egendomligt om nära 60 år av svensk diplomatis stoltaste insatser mot massförstörelsevapen inte skulle fullföljas. Läs artikel