Överstelöjtnant Einar Ødegard har skrivit sina memoarer: Verneplikt (Snøfugel, 2019). Boken inleds med ett citat av Sun Tzu: ”De største seire vinnes uten kamp.”
Ødegard ser tillbaks på ett långt yrkesliv i det norska försvaret, med början i Lillehammer 1958. Befälsskola, blev pilot i artilleriet och gick treårig ”krigsskole”. Han kom att tjäna på olika avdelningar och även i Mellanöstern på FN-uppdrag. 1999 lämnade han sin tjänst som oberstløytnant. Boken ger intressanta inblickar i det norska försvaret. Här skildras hur Maos militärstrategiska böcker beslagtogs från radikala beväringar i början av 1970-talet, liksom svårigheterna vid Nato-skolan i närheten av München, där deltagare inte kunde prata med varandra (turkar och greker) och amerikanarna sågs som ockupanter i Bayern 1981.
1989 kom signaler om att försvaret skulle reduceras. Och 1991 beslöt regeringen Brundtland att värnpliktsförsvaret skulle läggas ned. Kapitel 4 i boken har som rubrik ”Norges forsvar ødelegges”. Och här ges en lägesskildring under rubrikerna ”Trussel mot Norge 2013” och ”Norges forsvar anno 2013”. Författaren är kritisk till den förda politiken och ifrågasätter dåvarande försvarschefen Harald Sundes påstående 2012 att Norge aldrig haft en bättre ”hær”. Och han är än mer kritisk mot Norges agerande i Libyen och Afghanistan. Han ser därtill det som oklokt och farligt att låta norska militärinstruktörer verka i Georgien. Istället lyfter han fram Finlands politik som en förebild och framför allt att dess upprätthållande av ett starkt värnpliktsförsvar på över 350 000 soldater, med artilleri och granatkastare inköpta från Ryssland och karbiner från Kina. Då en norsk officer påpekade att de senare vapnen var gamla, replikerade en finsk dito: ”De duger at skjuta en Ryss!”. Författaren konkluderar att Norge är försvarslöst i en kuppsituation.
Ødegaard har här gjort en kompletterande analys: Ryssland utför nu marinövningar i internationellt vatten utanför Norges kust, vilket även skedde vid Nato-övningen Trident Juncture hösten 2018. Tidigare hade sådana ryska övningar bara skett i Barents hav. Grunden till de ändrade ryska övningsmönstren är att finna i norsk utrikes- och försvarspolitik.
Han skriver:
”For å forstå grunnen til endringene må vi gå tilbake til 1949 og baseerklæringen til Sovjetsamveldet. Den sa at i Norge skal det ikke stasjoneres utenlandske baser eller kjernefysiske våpen. Dette er bekreftet ved fotnoter i NATO-erklæringen. Med et godt vernepliktsforsvar hvilte Norges sikkerhet på de to solide søylene, passivt i fred men med god evne til motstand i krig. NATO-medlemskapet var politisk ryggdekning, men heller ikke mer enn det. Forholdet til Sovjetsamveldet var formelt, og fungerte godt. I 1991 bestemte regjeringen Brundtland at vernepliktsforsvaret skulle legges ned, noe alle senere regjeringer har fullført. Norge ble gjort til et militært tomrom, men til sjøs utenfor Norge forholdt Russland seg like passivt som i den kalde krigens tid.
Et militært tomrom fylles alltid, enten av egne eller andre lands styrker. I 2018 holdt sjef for Forsvarets Etterretningstjeneste et ugradert foredrag i Oslo Militære Samfunn. Der sa han overraskende at den største militære trussel mot Norge er i Nord-Atlanterhavet. Deretter kom like overraskende en ny militær langtidsplan for forsvaret, der hovedoppgaven er å sikre en troverdig avskrekking. Inntil da var hovedoppgaven å utgjøre en krigsforebyggende terskel. Leseren bes tenke over betydningen av begrepene: Norge har forlatt å være militært passiv i fred, til å uttale vilje til å være aggressivt. Å gi opp den trygge politikken uten utenlandske baser, men med et godt nasjonalt forsvar har fått følger i form av russisk flåteaktivitet. Denne teksten er hentet fra Boka ’Verneplikt’ Regjeringen Solberg har sluppet inn syv hundre soldater fra det amerikanske marinekorps for året rundt å øve i Norge. På vinterstid skal ett tusen soldater fra det britiske marinekorps ti år framover øve krig nord for Polarsirkelen. Alene er dette småavdelinger uten nevneverdig militær verdi, men de signaliserer langt mer: Sammen med den endrede langtidsplan for Forsvaret, er Norge ukritisk blitt et element i NATO les USA:s angrepsstrategi. Flykjøpene bekrefter dette. Både P-8 og F-35 som også fregattene, er ment å brukes i NATO-operasjoner i Nord-Atlanteren slik E-sjefen fortalte i OMS i 2018. Norge er uten forsvar for folk og land, de 21 00 dårlig utrustede heimvernsoldatene er utilstrekkelige styrker. Det er endringen i norsk politikk som er grunn til at Russland sender sterke politiske signaler til regjeringen Solberg i form av militære øvelser, på en forsiktig måte å uttrykke misnøye. Langt andre og sterkere signaler må forventes dersom den norske regjeringen ikke endrer politikk.”
Ødegards bok anbefalles till läsning.