Under andra världskriget sade man i Helsingfors att Stockholm var Finlands näst viktigaste stad. Här hade den store statsmannen Juho Kusti Paasikivi varit finskt sändebud i slutet av trettiotalet, och när vinterkriget och sedan fortsättningskriget bröt ut sköttes de finska kontakterna till fiendemakten Sovjetunionen i vårt lands huvudstad med svenska diplomater och affärsmän som mellanhänder och den sovjetiska ambassadören Madame Kollontay som länk till Moskva.
Idag är det, på ett paradoxalt sätt, Finland som är mellanhanden, mellan Öst och Väst, mellan Amerikas Förenta Stater och Ryska Federationen. Och det går faktiskt att argumentera för att Helsingfors i den nuvarande världspolitiska situationen är Sveriges näst viktigaste stad – ja, viktigare än Washington, Bryssel eller Berlin. Republiken Finlands president Sauli Niinistö fortsätter sina företrädares politik gentemot stormaktsintressena. Han vill förstärkt dialog; han vill bevarad suveränitet.
Man kan spekulera hur mycket som helst om bevekelsegrunderna för Donald Trumps och Vladimir Putins julimöte i Helsingfors. Att Finlands huvudstad betraktas som en neutral plats av dem bägge förefaller klart och bör stärka den finska nationalkänslan. Under kalla krigets första decennier inkluderade London och Washington felaktigt Finland i östblocket. Trots det landets historiska hemhörighet i den västliga kultursfären (kyrkligt, rättsstatligt, socialt-ekonomiskt) kan ingen idag betrakta Finland som en västmakternas utpost mot öst. Det är en brobryggare.
Finland var hotat av en mäktig granne under hela 1900-talet men är idag skyddat av en småstatsrealistisk politik. Ja, landet är en brygga – Finland deltar ej, till skillnad från Sverige, i den förestående Nato-ledda övningen Sea Breeze. Inte heller deltog Finland, som Sverige gjorde, i den blodiga Nato-operationen för att åstadkomma regimförändring i Libyen 2011. Återhållsamheten i Finlands utrikespolitik efter 1945 har belönats. Aktivismen under mellankrigstiden ledde däremot mot avgrunden.
Vad stater som Finland och Sverige mer än någonting annat måste önska sig är avspänning, inte högspänning. De har ingen anledning att främja motsättningar mellan stormakter, men all anledning att försöka dämpa dem. I svenska medier hävdas att Putin agerar utifrån en styrkeposition. Mycket litet talar för detta. Griper han inte i själva verket efter ett internationellt halmstrå? Man kan som sagt spekulera. Månne inte båda stormakternas ledare eftersträvar ett status quo, men på en lägre nivå. Och kan det vara till nackdel för oss andra? Man måste i så fall peka ut alternativet. En militär megakonfrontation? Nej.
Avspänningspolitiken för fyrtio år sedan ledde efter många mödor till kalla krigets upphörande. De båda konkurrerande supermakterna hade mycket på sina samveten – eller mest troligt: de hade inga samveten. De hade, då som nu, intressesfärer. USA har efter 1991 utökat sina. Rysslands har krympt. Den geopolitiska situationen är alldeles tydligt för närvarande i Västs favör, trots inbördes stridigheter inom allianser och koalitioner, trots dumdristigt och folkrättsvidrigt agerande från USA & Co:s sida. Den svenska regeringen smörjer triumfvagnen.
Dock. Försiktighet anbefalles. Den förra regeringen gjorde ett antal felkalkyler, med det så kallade östra partnerskapet som det mest flagranta. Den nuvarande tycks ha gjort felkalkylerna till huvudlinje i utrikespolitiken. Det finsk-svenska samarbetet, i och bortom fred, borde kunna rucka på denna historiska avvikelse. Om Helsingsmötet leder till ökad förståelse mellan Moskva och Washington, bör detta kunna kännas som en triumf för Finland och en lättnad för Sverige.