Sveriges högst rankade militär, general Micael Bydén, har lagt sig i den säkerhetspolitiska debatten. Det borde han inte ha gjort. Till Svenska Dagbladet säger överbefälhavaren: ”Jag tror inte att förståelsen för vad ett Natomedlemskap innebär finns riktigt.” (”ÖB ’sticker ut hakan’ om svenskt Natomedlemskap”)Han klagar på ”ytlighet” i ”samtalen om vad ett medlemskap för Sverige skulle innebära”.
Det är svårt att tolka detta annat än som ett förord för svensk Nato-anslutning. För menar verkligen generalen att förståelsen för de nackdelar ett medlemskap skulle medföra skulle vara alltför ringa? Är det medlemskapsmotståndarna som är ”ytliga”, eller är det förespråkarna? I själva verket gick ju Bydén tillsammans med sin närmaste man, generallöjtnant Dennis Gyllensporre, i mars ut med en förklaring om föregivna fördelar med ett Nato-medlemskap.
Högsta militärledningens inhopp i en politiskt infekterad fråga skapar både oro och olust.
I Sverige är ÖB-ämbetet inte politiskt, och detta till skillnad från exempelvis Finland där statschefen-presidenten – en folkvald funktion – är överbefälhavare. Han har alltså inget politiskt mandat utan är de facto en verkschef som alla andra, med förtroendeuppdrag av klassiskt snitt. Utformningen av säkerhetspolitiken är ingalunda ÖB:s bord; den ligger hos riksdag och regering, och det närmast ansvariga statsrådet är utrikesministern.
Politiserande militärer är ingenting vi önskar oss i en demokratisk stat. Försvarsministern borde egentligen ta sin överbefälhavare i örat för att ha gått utanför sina befogenheter – gör han det ej, väcks misstanken att Bydéns utspel, i pluralis, är förankrade hos departementet. Finns det grund för den misstanken, skulle det vara oerhört stötande. Räcker det inte med att ÖB befinner sig i offentlig dispyt med en före detta arméchef? Generalen bör vara mån om den respekt som han vill bli visad.
Bydén är nu inte ensam om att sticka ut den säkerhetspolitiska hakan. Säpo-chefen Klas Friberg har inför valrörelsen i något dimmiga ordalag varnat för främmande makts underrättelseverksamhet i Sverige. Han pekar särskilt ut tre länder: Ryssland, Kina och Iran. ”Aggressiviteten i deras underrättelseinhämtning är stor”, säger han och begär att vi ska lita på vad han uppger.
Frågan är väl om det är så professionellt fiffigt av en spionchef att röja vad han har på hand. Även detta utspel kan befaras vara inrikespolitiskt betingat. Och det är knappast ägnat att stärka förtroendet för myndigheten i fråga. Man undrar bestämt hur landets säkerhet kan främjas genom sådana kampanjer.