Ett kriterium på en stormakt är att den anser sig ha politiska och geostrategiska intressen utanför sitt eget land – vad som vanligen kallas inflytelsesfärer. Stormakten vill utöva beskydd och anser sig i gengäld kunna påräkna lojalitet. Om den inte får lojalitet, har den medel för att kunna framtvinga sådan. Det brukar kallas påtryckningar, alternativt gangsterlogik.
Charles Kupchan, nära rådgivare till USA:s president Barack Obama, säger att ”hela Norden hör till USA:s centrala intresseområden då det gäller säkerheten i Europa” . Washington anser således att inte bara de nordiska Nato-länderna utan även Finland och Sverige, två alliansfria stater, ingår i en amerikansk inflytelsesfär. Vilket är tämligen alarmerande. Har de bägge ländernas befolkningar och regeringar alls tillfrågats?
Naturligtvis inte. Ty så beter sig inte stormakter. De bestämmer själva vilka de önskar ha som lydstater. Men alla behöver ju inte ta emot hegemonens beskydd! Man kan, måhända inte alldeles utan risk, hävda sitt oberoende. Man kan markera. Särskilt besvärande för den lilla staten blir det om två eller flera stormakters inflytelsesfärer skulle kollidera med varandra. I det läget finns det mindre anledning än någonsin att ty sig till en av dem.
Sveriges och Finlands regeringar bör deklarera att deras länder inte räknar sig ”till USA:s centrala intresseområden”. Vi ställer oss utanför alla stormaktssfärer. Vi betackar oss för det beskydd vi kan bestås. Vi deltar inte i uppdelningen av världen i olika läger. Ingen ska kunna förvänta sig att Sverige tillvaratar några andra intressen än sina egna.