Sveriges beslut den 27 februari att skicka 5000 pansarskott till Ukraina var ett tydligt brott mot den rådande policyn för vapenexport som bygger på att inte leverera vapen till länder i krig – detta har vi tidigare kommenterat. Det beslutet omfattade enligt svensk tradition även skyddsutrustning, sjukvårdsmateriel och annat som inte strider mot den policyn. Det hade varit klokt att hålla fast vid den policyn.
Det parallella beslutet att Sverige skulle stödja EU:s vapenleveranspaket om 450 miljoner euro ur EU:s fredsfond EPF (European Peace Facility) var inte överraskande och utgör en del av den EU-gemensamma linje mot kriget som Sverige följer.
Därutöver borde ett eget svenskt stöd ha begränsats till skyddsutrustning, sjukvårdsmateriel och annat som inte bryter mot vår policy och alltså inte omfattat egna vapenleveranser.
Det var den vägen Finland först valde den 27 februari, det vill säga samtidigt som Sverige beslutade om egen vapensändning.
Enligt utrikesminister Pekka Haavisto var det leveranser som snabbt kunde sändas iväg och som har funnits på Ukrainas önskelista. På frågan varför Finland inte sände konkret vapenhjälp svarade Haavisto att det också finns en nationell infallsvinkel att beakta:
”I en sådan här kristid måste man se vad man kan avstå ifrån, och jag förstår bra de som menar att man ska hålla vapenförråden i skick. Det är långa leveranstider för vapen som ska beställas”, konstaterade Haavisto. (Hufvudstadsbladet 27/2)
Däremot förklarade han att Finland stödde den EU-gemensamma vapenhjälpen via EPF ”i ett läge där Ukraina kämpar för sin självständighet”.
En dag senare svängde Finland och gick på samma linje som Sverige och beslöt att skicka egna vapen till Ukraina (1500 pansarvärnsvapen och 2500 stormgevär samt ammunition).
Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen hänvisade till Tysklands och Sveriges exempel: ”Det som var avgörande för att vi skulle kunna fatta ett beslut om att skicka vapen till ett land i krig var Tysklands och Sveriges exempel.” (Hufvudstadsbladet 28/2)
”Vi tar dessa vapen ur Försvarsmaktens eget förråd, och vi kan snart ersätta dem med nya motsvarande”, sade Kaikkonen. Vilket var tvärtemot vad som tidigare sagts att vapnen behövdes för det nationella försvaret.
Man kan misstänka att Finland med det första beslutet ville slippa att direkt konfrontera Ryssland och framstå som krigsdeltagare.
Även norska regeringen beslöt den 28 februari att skicka vapen till Ukraina, nämligen 2000 pansarvärnsvapen. Också för Norge var det svenska (och danska) beslutet vägledande:
”Vi legger oss dermed på samme linje som nære allierte og de øvrige nordiske landene”, förklarade statsminister Jonas Gahr Støre. (NRK 28/2)
Det svenska vapenbeslutet hade alla riksdagspartierna (utom för stunden av V) bakom sig och stöddes enligt DN/Ipsos av 65 procent av tillfrågade svenskar. Trycket på regeringen att göra något mer för Ukraina var alltså starkt.
Regeringen borde dock ha hänvisat till Sveriges uppslutning bakom EU:s vapenpaket och därmed undvikit att låta sig direkt involveras i stormakternas motsättningar och alltmer okontrollerbara spel genom att med egna vapenleveranser dras in i något vi inte orsakat och inte har något som helst inflytande över. Sveriges beslut var tydligen bidragande till att Finland gick på samma linje och att även Norge anslöt.
Sverige riskerar därmed att ses som initiativtagare i Norden för att länderna ska verka för egna vapenleveranser till Ukraina.
Sverige hade haft en möjlighet att först samråda med våra grannländer så att vi tillsammans kunnat stå för en enig nordisk linje och för vår egen del en bibehållen policy att inte enskilt skicka vapen till en stridande part.
För Sverige och Finland gäller att vi tillsammans med övriga medlemsstater ställts oss bakom EU:s vapenleveranspaket.
Rysslands aggressionskrig mot Ukraina kommer förr eller senare att få ett slut. Hur vet vi inte. Men den ryska aggressionen kommer förr eller senare att leda till nederlag. Även om kriget leder till Putins fall kommer Ryssland som stat att bestå.
Geopolitiskt är det sannolikt så att läget i vårt närområde inte kommer att i grunden förändras, vare sig vi är alliansfria eller går med i Nato. Ryssland ligger där det ligger och Sverige likaså.
Därmed är det oavsett neutralitet, allianser och krig nödvändigt att Sverige har ett korrekt mellanstatligt förhållande till den stora, för närvarande ytterst aggressiva grannen i öst. Vi bör inte låta oss dras in i andra makters stormaktsspel, över vilket vi inte har något som helst inflytande. För oss gäller det att bevara största möjliga självbestämmande i varje läge. Vi har tummat på det.
Låt oss alltså återställa vår värnkraft genom allmän värnplikt så att hela landet kan försvaras och samtidigt såvitt vi förmår bidra till en fredlig lösning av den krigsdrivande antagonism som tenderar att ta överhanden och breda ut sig.