[…] Den här utrikes- och säkerhetspolitiska hållningen – att inte välja sida i stormaktspolitiken – hade, såvitt man vet, en stark politisk uppslutning under en följd av år i beslutande och icke-beslutande kretsar. Man har rent av talat om en lång linje, från det gamla svenska rikets försvagning och faktiska undergång i Napoleonkrigen, när den finska riksdelen med en tredjedel av territoriet och en fjärdedel av folkmassan förlorades, fram till Sveriges deltagande i expeditionskårsinsatser i Afghanistan och Libyen, då linjen förvisso skadades men ändå inte kapades. Kapningen skedde strax därpå. Det är ämnet för mitt anförande.
Samtidigt var linjen aldrig oantastad. Aktivister föreslog till och från att Sverige igen skulle bli en krigarnation. De ville att vi skulle ansluta oss till mäktiga stater för att få beskydd, för att återta förlorad mark, för att få stå på segrarens sida efter en militär kraftmätning, för att stå det onda emot. Motiven var således flerfaldiga. Läs artikel