Med amerikansk trupp på svensk mark har hotbilden mot vårt land förstorats, inte förminskats. Den permanenta basnärvaron av militär från Förenta staterna, enligt nyss ingånget avtal, gör Sverige till fiendeland, såsom det tidigare inte varit efter 1812. Inte ens under tyskaktivismens heydays i början av 1900-talet lyckades militärledningarna i Tyskland och Sverige åstadkomma en bindande truppsamverkan österut. Politikerna stod emot, inte minst liberala regeringar och utrikesministrar gjorde detta.
Så är det inte längre. Inga personer inom etablissemanget har stått emot; ingen framträdande ledarsida i svensk press – säg mig någon! jo, enstaka undantag finns, exempelvis Ledarkrönika: En minut i tolv (sydostran.se), bekräftande huvudregeln – har ifrågasatt, än mindre motsatt sig det nu av riksdagen godtagna DCA-avtalet. Den politiske krönikören i Aftonbladet Peter Kadhammar på nyhetsplats anser det således utmärkt, att de bestämmande politiska partierna ”inte låter sig frestas av den falska godhetens postulat”, utan tvärtom glädjande att de i praktiken godkänner, att amerikanska kärnvapen placeras på vårt svenska territorium.
En hel bataljon av intellektuella roddare har snabbt vänt på kuttingen. De angriper småstatsrealismens återstående förespråkare för godhetsmani, när det är de själva som faller tillbaka på en förtröstan om att den goda imperialismen, det vill säga USA:s, ska stå oss bi mot superondskan, även kallad ”Putin-fascismen”. Ja, i själva verket är det ju en sådan säkerhetspolitisk värdegrund, en moralism av högre dignitet, som har styrt Sveriges utrikespolitiska tyckande och handlande, sedan Peter Hultqvist tog över och satte diplomatin (”förhandlingar”, som Kadhammar avskyr) på undantag och lämnade över till åsiktsfränden Pål Jonson, båda hökar.
Låt oss se sanningen i vitögat:
Realismen är jordnära och föga heroisk. Den befinner sig bortom gott och ont. Den sätter det fosterländska främst. Men den beklagar också, att värdegrundspolitiker av alla schatteringar inskränker medborgarnas fri- och rättigheter och statssuveräniteten för att vara den goda makten till lags – och med en försvagad rättsstat riskerar man, att färre medborgare ställer upp, när det verkligen gäller.