Frank Rosenius vill ha debatt om den gamla goda devisen ”ÖB:s sega gubbar” och om den otydliga begreppsapparaten.Han anför:
”Min synpunkt på ÖB:s sätt att uttrycka sig, när det gäller operativ inriktning med nu befintliga resurser, är att det i det av ÖB skrivna förordet i doktrinen blandas ord/uttryck som ’tröskeleffekt’, ’motståndaren [måste] snabbt kunna mötas’ och ’uthålligt motstånd’ med ’undvika att förlora kriget’. Målsättningen för våra försvarsansträngningar är således att inte förlora – vilket på normal svenska torde tolkas som att ’ta inga risker, spara på resurserna’.”
Det var en skicklig tolkning av ”ÖB:s sätt att uttrycka sin operativa inriktning”. Denna tolkning stämmer väl överens med en indirekt defensiv strategi och rimmar väl både med militär alliansfrihet och ett krigsavhållande försvar. Nils Sköld grundade sin uppfattning – under 1980-tal – på den tidens moderna robotteknik parad med en analys av det politiska och militära strategibegreppet. Han blev hånad med uttrycket att ”så många sega gubbar finns inte”. Han bemötte kritiken med sakliga argument. Han hade bland annat studerat Jugoslaviens partisanstrategi.
Rosenius fortsätter:
”För en angripare kan [ÖB:s sätt att uttrycka sig] ge intryck av att vi inte tänker möta angreppet med kraft. Vi har trots allt förmågor som borde ge ÖB möjlighet till en mer nyanserad skrivning.”
Skriva annorlunda kan han nog. Men Sverige omgivet av den ena stormakten – USA/Nato – och närhet till den andra – Ryssland – måste äntligen inta ett småstatsperspektiv. Sverige kan inte möta en stormakt i duell med kraft. Detta är och förblir hybris! Betydelsen av svenskt markterritorium i Nordens militärstrategiska läge är dock väsentligt för fred, frihet och säkerhet, menar jag.
Jag delar Frank Rosenius uppfattning om grumligheten i ”ÖB:s sätt att uttrycka sig” som inte bara gäller ”operativ inriktning” utan också offensiv kontra defensiv strategisk/operativ inriktning. Oklart, är omdömet!
ÖB borde börja med att klara ut vårt militärstrategiska läge och dess betydelse för Sverige och Sveriges kringliggande parter. Begreppet försvar som strategiskt, operativt och taktiskt begrepp bör också klarläggas. Också stormakternas preventiva krig – anfallskrig – som del i deras försvar och säkerhet proklameras politiskt som försvar. Båda stormakterna framför tydligt att deras försvar och säkerhet kräver att de slår till först om några av deras vitala intressen står på spel. Fria vattenvägar är vitala intressen.
Rosenius fastställer i sitt inlägg att militär alliansfrihet bör gälla som grundläggande begrepp. Ja, visst ska det vara så!
En Sverige omgivande part kan sålunda anfalla Sverige först? Hur ser Rosenius på denna grundläggande problematik? Betingelserna för vårt försvar kan drabbas inledningsvis! Rosenius och många ledamöter i Krigsvetenskapsakademien beskriver händelser i en duellsituation. Men vad föregår duellen? Vår försvarsmakt har att ta hänsyn till de inledande besluten som måste styra vår försvarsprocess!
Ge gärna ÖB och oss medborgare en klar uppfattning om hur Sverige ska möta en angripare ”med kraft” med vår militära alliansfrihet som grund.
Personligen kan jag inte tänka mig någon mer kraftfull metod än ”ÖB:s sega gubbar” eller mer korrekt uttryckt: med ”indirekt defensiv strategi”. Den operativa inriktningen ska vara en beredskap i folkförsvaret – långvarig och ekonomisk. Medborgarna intar i händelse av konflikt efterhand utgångsgrupperingar över hela landets yta som därmed försvaras. Angriparen har inga inledande mål att slå ut. Däremot ska angriparen veta redan vid sitt planeringsbord att han kommer att möta ett folk i vapen. Försvaret bestäms i Sverige och syftar till att binda hans styrkor och inte minst ge tidsförluster – tid som numera är viktigare än någonsin för stormakterna. Ett indirekt, defensivt svenskt försvar i en genomtänkt säkerhets- och försvarspolitik kan ge en stark strategiskt krigsavhållande effekt i Norden.
Rosenius är ute i en mycket god föresats, nämligen att den politiska och militära ledningen bör skapa en begriplig begreppsapparat. Eftersom Sverige saknar både en totalstrategisk och en militärstrategisk analys måste detta uppvägas av en begriplig debatt.
Raimo Jakola, en känd strateg från kalla krigets epok, fortsätter att följa stormakternas utveckling – strategiskt, operativt och taktiskt/tekniskt. Han skrev i våras i Nya Wermlandstidningen att i händelse av väpnad konflikt i Östersjöområdet ”söker parterna att förekomma varandra” med sina robotmissiler som har fått ökade räckvidder och avsevärt bättre precision. Därefter följde en artikel där Jakola starkt förordar ett ”svärmarförsvar” av Sveriges markterritorium. Akademien bör nog lyssna på Jakolas rika kunskaper och erfarenheter.
Anmärkning. – Skribenten är överste 1 gr. och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien. Han medverkade i antologin Försvaret främst (2015).