Danska regeringen kunde låta sina väljare folkomrösta i en fråga av säkerhetspolitisk betydelse, men inte den svenska regeringen. Den danska regeringen har kunnat vara någorlunda säker på hur det skulle gå, men inte den svenska. Således: man manipulerar. Den finska statsledningens löfte om ett Nato-referendum släpptes, när det visade sig obehövligt. Gallupmakt ersätter folkstyre.
Den svenska pro-Nato-opinionen är nu generat tyst. Alla dess parlamentariska talesmän har svett sig på eldgivningen från Turkiet. Den huvudlösa svenska utrikespolitiken har blivit dem en fotboja. Det är ett sorgespel, som framförs. Sorgen över Sveriges förlorade heder, sorgen över ett förslösat politiskt kapital, sorgen över all ackumulerad tanklöshet. De som har vänt törs inte se sig om.
Återigen till tesen om det fredsskadade svenska folket. – Är det något folk som är krigsskadat, så är det ryska folket. Under den långa tid som Sverige haft fred har Ryssland genomgått nio krig: Kaukasiska kriget (ett utdraget angreppskrig, 1817–1864), Krimkriget (1853–56), rysk-turkiska kriget (1877–78), rysk-japanska kriget (1905), första världskriget, finska vinterkriget, Stora fosterländska kriget, Afghanistankriget (1979–89), de båda Tjetjenienkrigen (1994–96, 1999–2009); dessutom blodiga revolutioner och motrevolutioner; dessutom nedkämpande av den europeiska revolutionen (1849, som ”Europas gendarm”) och två polska uppror (1831, 1863); dessutom ett inbördeskrig som också var ett interventionskrig av fiendemakter; dessutom statens krig mot den egna befolkningen (”stora terrorn”, runt 1937). Och nu pågår kriget i och mot Ukraina. Vad har blivit bättre av alla de krigsskador och krigsskadade som striderna har föranlett, på ömse sidor? Också tyskarna var kraftigt krigsskadade 1945, efter två rejäla krigsnederlag på raken. De hade turen att bli ockuperade av segrarmakterna efter det andra. Tesen om fredens skadlighet är en extremvariant av fake-news.
Frågor. – Nato-fördragets artikel 5 är en typisk gummiparagraf, som inte binder organisationens medlemmar till någonting och därför inte garanterar någonting. Det militära bistånd, som kan ges en angripen medlemsstat, torde i första hand utgå i form av konventionella stridskrafter, i andra hand kärnvapen riktade mot en angripare. I dessa delar kommer Sverige, om landet blir medlem, att delta i operativ planering. Men vad med cyberkrigföring och krig från den riktiga rymden? Kommer Nato och dess medlemmar att kunna involveras även i sådana företag? Den brådska, som vidlådde den svenska beslutsprocessen inför den på förhand uppgjorda ansökan om medlemskap, lämnade inte utrymme för en diskussion om dylika ting. Det var även annat som fejades åt sidan, till exempel vad som gäller, om ett medlemsland angriper ett annat. Och vad händer, om någon – stor eller liten – vägrar att tillmötesgå alla som helst förpliktelser enligt artikel 5? Warszawapakten (bildad 1955] gick det att lämna: Albanien gjorde detta efter invasionen av Tjeckoslovakien 1968, ett företag som även paktmedlemmen Rumänien vägrade att delta i. Kan vi vänta oss något liknande med Nato?
Magdalena Andersson har fört in Sverige i en utrikespolitisk utpressningssituation.
Som Hans Blix konstaterade i en intervju nyligen, återgiven här på sajten, har krig i världen blivit allt sällsyntare. Detta ligger i linje med den uppburne omvärldsanalytikern Hans Roslings slutsatser. Att krig inte tillgrips som universalmedel för att lösa konflikter, hänger på att den internationella maktbalansen inte rubbas (alltför mycket). Om Östersjön ur säkerhetspolitisk synvinkel blir ett rent atlantiskt innanhav, rubbas den. Sverige bidrar till att rubba den.
Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl räknade i en huvudledare (21/5) upp ett antal ”röster som förtjänar vårt tack” för sina insatser att föra in Sverige i Nato. Till propagandisterna räknade hon oförvitliga ämbetsmän och diplomater, som varit politiskt pådrivande (och alls inte neutrala i sina utredningar och bedömningar). I en föregående huvudledare (16/5) hade Lifvendahl tackat Finlands president för att Finland nu tar ”Sverige i handen för att tillsammans gå in i Nato. Det är till stor del president Sauli Niinistös förtjänst”. Denna eliternas ömsesidiga servilitet! Denna principlösa festyra!
Vårens redaktionsmiddag förlades till Café Eurobar, i hörnet av Östgötagatan och Gotlandsgatan på Söder. En enkel rysk bistro. Osockrad sill med saltgurka, laxblini, pelmenier (degknyten fyllda med malet kött). Det var som att återvända till Restoran Pasternak i Prenzlauer Berg, minus vodkan. Ljuvlig servering, jag prövade min skolryska. Ett par kvällar senare: Roland Pöntinen i Prokofievs tredje pianokonsert, Konserthuset. Denna musik som överlever alla krig och oförrätter. Den vackra andrasatsen som sedan vaggar mig till sömns. Som är utan all fruktan.