Åren 1853-56 utkämpades ett krig mellan Ryssland och en koalition av europeiska stater. Där ingick de gamla ärkefienderna Frankrike och England, jämte Sardinien och Osmanska riket. Den viktigaste krigsskådeplatsen var Krimhalvön, som har givit kriget dess namn. Krimkriget är en viktig aspekt av den historiska bakgrunden till tragedin, som nu har drabbat Ukraina.
Kriget upptar inte ett särdeles stort utrymme i historieskrivningen, men det var ett av de stora europeiska krigen mellan Waterloo och Första världskriget. Industrialiseringens framväxt påverkade krigföringen. Järnvägen användes för trupptransporter och ångdrivna örlogsfartyg togs i bruk. […]
Sverige pressades av västmakterna att gå med i kriget på deras sida. Sedan Napoleonkrigens slut hade emellertid den svenska neutralitetspolitiken börjat ta form. Den fick allt stramare formuleringar år 1834, då landet bestämde sig för att hålla sig utanför det krig som hotade att bryta ut mellan England och Ryssland. Under Krimkriget sattes denna hållning ytterligare på prov. Utrikespolitiken var på den tiden alltjämt nära knuten till kungens person, och det har skrivits ganska mycket om hur Oscar I, den andre av bernadottarna, resonerade i frågan. Kungen ställde hårda krav som västmakterna inte kunde acceptera för ett eventuellt svenskt deltagande i kriget. […]
Vid ett skede kom kriget farligt nära. Sverige hade låtit koalitionen använda det gotländska Fårösund som bas för sina härjningar i Östersjön. Och sommaren 1854 betvingade en fransk-engelsk flottstyrka den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Sent följande år undertecknade Oscar I ”novembertraktaten”, en defensiv allians med Frankrike och England, där Ryssland betraktades som den potentielle fienden. Men trots att man på olika vis närmade sig västmakterna, så deltog Sverige aldrig aktivt i Krimkriget och neutralitetsprincipen befästes. Läs artikel