Sedan 200 år finns en stor, övervägande stor, opinion i Sverige, som har en i grunden pacifistisk åsikt/doktrin om att krig är fel. Vi skall därför föra försvarspolitik och ha en försvarsmakt som avhåller från krig genom att dess värnpliktiga soldater kan bjuda uthålligt motstånd i hela landet – försvarspolitikens hårda kärna, HK.
Vid ”murens fall”, när Sovjetunionen bröt samman, beslöt riksdagen att vi i FN:s regi skulle föra säkerhetspolitik. Vi organiserade då om vår försvarsmakt och skapade insatsförband i stället för den gamla Hårda Kärnan. Försvarsmakten fick ”time out”.
2012 förklarade ÖB att dessa insatsförband bara kunde försvara Sverige på en plats under en vecka – ”enveckasförsvaret”. Detta var egentligen ingen nyhet, men det är inte fel att påstå att panik utbröt både bland politiker och militärer: Hade vi gjort fel när vi förklarade ”time out” eller hade vi organiserat för dåliga insatsstyrkor? Var det försvarsdepartementet eller utrikesdepartementet som felat?
Den sittande försvarsberedningen, under Peter Hultqvist, kunde inte finna någon lösning. Först när Peter Hultqvist blivit försvarsminister lyckades han – under Decemberöverenskommelsens (DÖ) tid – åstadkomma en kompromiss: Försvarsbeslut 2015, som innebar att UD och säkerhetspolitiken segrat över Försvarsdepartementet och försvarspolitiken. Läs artikel